Norskt tungvatten och Andra Världskriget

Över tid förändras det mesta som inte är hugget i sten! Idag används t ex beteckningen "Folköl" på ett öl som länge varit känt i Sverige som öl klass 2. Jfr "Sagan om Folkölet" (Klicka på länken!)

För många är det känt att Hitler och det ledande skiktet inom Nationalsocialismen hade sommarvisten i Bayerska Berchtesgaden. Fel igen! Platsen heter Obersaltzberg och ligger på 1000 möh vid foten av alpen Kehlsten. Avståndet till Berchtesgaden är ca 5 km.

På toppen av alpen Kehlstein, 1881 möh, ligger ännu Kehlsteinhaus, en gåva från NSDAP till Hitler på hans 50-årsdag.

Vägen dit, 6,5 km,  kostade i 2007 års penningvärde 150 miljoner Euro, eller 231 kKr per meter, och anses fortfarande vara ett oöverträffat ingenjörskonststycke! 












Huset på Kehlsteins topp kallas idag ofta felaktigt Örnnästet en namnförblandning med den engelska filmen Where the eagles dare (sv. Örnnästet) från 1968. Filmen har ingen som helst koppling till Kehlsteinhaus!

Kehlsteinhaus användes enbart för representativa syften - och Hitler besökte det faktiskt endast vid 14 dokumenterade tillfällen 1939-1945. Han ogillade höjdläget och den tunna luften... Namnet var under den "aktiva tiden" Diplomatvillan aldrig någonsin Örnnästet. 

Adlerhorst (Örnnästet) var namnet på det strikt hemliga bunkerkomplexet 40 km norr om Frankfurt am Main vid slottet Ziegenberg. Platsen byggdes som ledningsplats inför den planerade invasionen av England (Operation Seelöwe) 1940. Hitler använde området under Ardenneroffensiven i december 1944. Från Adlerhorst flyttade han slutgiltigt till bunkern under Rikskansliets trädgård i Berlin - en plats han inte skulle komma att lämna levande!

Se, här är redan tre exempel på hur det som inte är hugget i sten förändras över tid... det kommer ännu ett exempel lite längre fram i denna text!


Tungt vatten eller Deuteriumoxid - vad är nu det? Vatten är väl vatten? Eller... 

Så här enkelt är det! Vanligt vatten, det vi dricker och tvättar både oss och våra kläder i, är kemiskt uttryckt H₂O. Två atomer väte (H) och en atom syre (O). En ensam elektron "rusar runt" i skalet. Tillsamman bildar de vanligt vatten - förutsättningen för allt liv på jorden.

Normalt väte består av en proton och en elektron. Men naturen förser oss också med det som fått namnet Tungt väte, deuterium, vilket i kärnan består av en proton och en neutron samt, som vanligt, en elektron i det yttre skalet. Den kemiska beteckningen för föreningen med syre är D₂O, Deuterium-oxid. Tillskottet av en neutron till atomkärnan innebär att vätet i detta vatten blir dubbelt så tungt som i vanligt vatten. Det tunga vattnet, i sig, ökar dock i vikt bara ca 10 %.

Den dåtida utvinningen av tungvatten krävde stora mängder av elektricitet - elektricitet till billigt pris. Världens då största elkraftverk - det i norska Vemork uppfyllde kraven!

Många har hört talas om tungvattenframställningen i Rjukan... men det var alltså i det närbelägna Vemork det skedde! Återigen: upprepas en osanning tillräckligt ofta upplevs den till sist som sann!

Vemork ca 1935 med konstgödsel- och tungvattenfabriken 
i förgrunden

Under 30-talet första hälft erfor Norsk Hydro en gryende marknad för tungt vatten. Kraftverket i Vemork, då tidens största om 200 000 hkr och 280 meters fallhöjd,  framställde salpeter för konstgödsel och den utomordentliga tillgången på elkraft gjorde steget till Tungt Vatten mycket kort. I själva verket blev Vemork den största leverantören i världen av tungt vatten där andelen deuterium anrikats från den naturliga halten på 0,0155 % till över 99,75 %. 

Det största användningsområdet för tungt vatten är som moderator i tungvattenreaktorer, en reaktortyp som är extra gynnsam om man har för avsikt att framställa plutonium. Länder med kärnvapenambitioner visar ofta intresse för tungvattenreaktorer för att kunna producera vapenplutonium.

Tyskland drev under 30 och 40-talen atomforskning - med sikte på en atombomb. Ett vapen som skulle säkra slutsegern - och världsherraväldet - för nationalsocialismen.

Tungvattenproduktionen i Vemork blev därmed, efter invasionen av Norge den 9 april 1940, en strategisk ädelsten för Tyskland.

Givetvis oroades England av denna tyska forskning. Ett sätt att bromsa den tyska atomforskningen var att eliminera produktionsanläggningen för tungvatten i Vemork.

Genom Redaktörens förträfflige kusin, fallskärmsjägarkaptenen emeritus, skolläraren i Svenska på gymnasiet i A, ännu vid 75 års ålder aktive hoppare under sidenkupolen, Jörgen, har försett mig med en skrift benämnd Minne frå okkupasjonstida i Rauland utgiven av Rauland Historielag. I skriften redovisas bl a motståndsmannen Knut Dagalids minnen - inte minst rörande attackerna på Vemork och produktionen av Tungt Vatten.

Det är viktigt att komma ihåg att Hardangervidda är mycket stor och att antalet s.k. Hytter, små stormtåliga hus med eldstad och britsar, var betydande. De tyska ockupationstrupperna hade stora svårigheter att lokalisera dessa Hytter trots idoga försök med radiopejling av Hjemmefrontens kommunikationen med London.

Den fortsatta berättelsen och den givna informationen är huvudsakligen tagen från ovanstående skrift.

Under senare delen av 1942 hade man i England planlagt en sabotageaktion mot tungvattenanläggningen i Vemork. Som förberedelse för attacken släpptes 4 norska motståndsmän ner i fallskärm "på Vidda". De fyra skulle komma att utgöra kärnan i den attack som så småningom framgångsrikt genomfördes.

Förtruppen, vägvisarna, utgjordes av Jens Anton Poulsson, Knut Haugland - så småningom känd som en av besättningsmännen på balsaflotten Kon-Tiki, Arne Kjelstrup och Claus Helberg. Olyckligtvis hade piloterna inte funnit rätt landningsplats utan de fyra hade två dagars slit med att förflytta förnödenheter och hårdvara (vapen och ammunition), inalles 300 kg till UFA - dvs Utgångsläge För Anfall.

Men vad då "så småningom"? (Jfr ovan!) Jo, den i London planlagda aktionen fick ett tragiskt slut: Vädret stod inte aktionen bi. De 34 engelska elitsoldaterna i två glidflygplan måste pga bränslebrist överges av bogserarna ovanför Rogaland. De män som överlevde kraschen avrättades som sabotörer av tyskarna...

I London satt professor/major Leif Tronstad och formade en ny plan. Den hade som huvudtes att använda norrmän med stor lokalkännedom. Gruppen bestod av 6 män från Kompani Linge vilka luftlandsattes "på Vidda". Den 28 februari, på natten, anföll man Vemork och sprängde de processtankar som innehöll tungvatten. Operationen var en fullständig framgång - trots att inget enda skott avfyrades! Tusentals tyska soldater genomsökte de närliggande fjällområdena men fann intet! Hardangervidda är stor...

Effekten av anfallet blev dock i ett större perspektiv magert: efter bara tre månader var verksamheten åter igång.

Nu kände London att klockan tickade allt hastigare mot undergången - den av atomernas inneboende energi betingade undergången - kontrollerad av nazisterna.

Ett definitivt slag mot tungvattenproduktionen ansågs av strategerna vara ett massivt bombanfall mot Vemork.

Tungvattenfabriken efter bombanfallet november 1943

Den 16 november 1943 anföll därför 161 amerikanska flygplan och släppte nära ettusen tunga bomber mot Vemork-anläggningen.

Anfallet blev ett misslyckande: anläggningen ligger skyddad av höga berg och hela resultatet var att en generator slogs ut. Ett 20-tal civila dödades. 

Detta blev inledningen till den tredje - och slutliga - fasen i Nazitysklands drömmar om en tysk atombomb!

Motståndsrörelsen, Hjemmefronten, fick underrättelser om att Tyskland ämnade flytta tungvattenproduktionen till hemlandet. Förutom 10 ton leveransklart tungvatten skulle all nödvändig teknisk utrustning förflyttas till Tyskland.

Men Hjemmefronten hade andra planer!

Den 29 januari 1944 mottog den hemliga norska radiostationen på Hamrefjell information om den omedelbara flytten av Vemorks tungvattenutrustningen till Tyskland. Den efterföljande ordern löd: Sänk färjan "Hydro" oavsett kostnader i liv! (Färjan skulle frakta såväl utrustning som färdigt tungvatten)

Under ledning av Knut Haukelid, som deltagit vid den tidigare aktionen mot Vemork, planerades ett sprängattentat riktat mot den färja som nödvändigtvis måste anlitas för att forsla såväl teknisk utrustning som färdigt Tungt Vatten över Tinnsjø och vidare ut från Norge.

Den 20 februari 1944 avseglar D/S Hydro mot sin undergång. Väl ett gott stycke ute på Tinnsjø detonerar den tidsinställda sprängladdning som placerats ombord av team Haukelid. 14 människor följer färjan till graven på 400 meters djup  i Tinnsjø.

Denna händelse utgör det definitiva slutet på Tysklands strävan att bli en kärnvapenmakt.

Verksamheten i byggnaden för konstgödsel och tungvatten upphörde 1971 och Norsk Hydro rev (sprängde) anläggningen 1977.

Kraftstationen Vemork idag

                                                      Ω

Har du hört historien om Fet-Mats?

Visste du att det som är känt som Falu Koppargruva är världens äldsta gruva? Brytningen av kopparmalm började redan på 850/900-talet. De första nedtecknade dokumenten som behandlar gruvan är daterade 1288! Under medeltiden var gruvan känd som Tiskasjöberg. Brytningen pågick till 1992, dryga 1100 år! 

Produktionstoppen av koppar nåddes 1650 då 2/3 av världskonsumtionen av koppar kom från Stora Kopparberget. Gruvan var då den i särklass största arbetsgivaren i Sverige med 1000 anställda.

Falukorven är faktiskt en biprodukt till kopparn. Uppfordringsverk och tunnor för gods och personbefordran, jo, man stod faktiskt på tunnans kant för att bli hissad upp eller ner... t ex i det 208 meter djupa Creutz Schakt, krävde starka långa linor. Dessa tillverkades av oxhud. Naturligtvis önskade man ta tillvara allt det kött som blev en "biprodukt" vid lintillverkningen. Falukorven var född!

Falu Koppargruva är sedan 2001 ett världsarv. 

Den som idag kommer till Stora Kopparberget kommer med all sannolikhet att höja på ögonbrynen med anledning av det minst sagt "stora hål" som gapar i naturen. Hålet skulle i sig ensamt kunna utgöra ett världsarv: På St Davids dag, den 25 juni 1687 uppstod det som kallas "Stora Stöten".

Den intensiva brytningen och planlösa drivningen av orter och salar i berget resulterade i ett stort ras - idag 1,6 kilometer i omkrets och 95 meter djupt. Mirakulöst nog omkom ingen i raset eftersom helgdagar, bönedagar och söndagar var arbetsfria vid gruvan.

Vår historia börjar år 1719. Gruvdriften hade på senare tid gått mindre bra. Av denna anledning återupptog man arbetet på ställen man tidigare hade övergivit. Just detta år bestämde man sig för att städa upp i det gamla Mårdskinns-schaktet i jakt på nya fyndigheter. På 150-meters nivån gjorde man en gruvlig upptäckt: i det vitrioldoftande gruvvattnet låg liket av en ung gruvarbetare! 

Vaxdocka föreställande Fet-Mats

Man bedömde av skicket på kroppen att mannen inte hade legat där särskilt länge och man bar upp honom till marknivån. Väl uppe började folk strömma till för att se vem det var som hade förolyckats. Konstigt nog var det, till en början, ingen som kände igen mannen och ryktet att man hade hittat en okänd människa död i gruvan spred sig över staden Falun. Fler och fler kom för att se på liket. Efter ett tag kom en gammal gumma förbi. Då hände något märkligt… I samma ögonblick som gumman fick syn på liket skrek hon till och utbrast att mannen i fråga var hennes försvunne fästman! 

Till en början trodde ingen på detta. Mannen som man hade hittat såg ut att vara i tjugoårsåldern och att han hade varit förlovad med en gammal gumma höll man inte för troligt. 


Det visade sig, trots allt, att gumman hade rätt eftersom några äldre gruvarbetare identifierade liket som Fet-Mats Israelsson från Boda i Svärdsjö socken och mycket riktigt förlovad med den, nu, gamla gumman Margareta Olsdotter. Det var bara det att gumman inte alls hade varit gammal när hon förlovade sig med Mats. Fet-Mats hade försvunnit någon gång på hösten 1676 eller våren 1677 och alla trodde då att han smet ifrån sin fästmö. Men av någon anledning, och ingen vet varför, hade han begivit sig ner i Mårdskinnsschaktet på egen hand och så hade han störtat in i evigheten…

Fet-Mats hade alltså legat i gruvan i 42 år utan att någon hade vetat om det! Det märkvärdiga var att han var så otroligt välbevarad. I fickan hade han snus som nästan såg ut att vara färskt... Det kopparvitriolhaltiga gruvvattnet hade helt enkelt konserverat kroppen och kläderna... 

Fyndet ansågs så märkligt att kroppen lades i en glasmonter och ställdes ut i Stora Kopparberget i 30 år. 

Frisk luft är dock inte alltid så bra som man kan tro: kroppen började torka ut, falla sönder och lukta illa. Efter nästan 30 år som turistattraktion var Fet-Mats inte särskilt stilig längre. Han begravdes så äntligen, med stor pompa och ståt, under golvet i Stora Kopparbergs kyrka den 21 december 1749. 

Tyvärr fick han inte vila särskilt länge. 1816 flyttades hans kvarlevor till kyrkogården. Några år senare flyttades han åter igen. 1862 tog man upp honom och lade kvarlevorna i en liten trälåda som sedan ställdes upp på vinden i kyrkan och glömdes bort.

År 1900 höll man på att bygga om kyrkans vind och då fann man åter den lilla lådan med Fet-Mats kvarlevor. Återigen ställdes han ut till allmän beskådan uppe på läktaren i Stora Kopparbergs kyrka. Nu började dock folk i allmänhet tycka synd om den stackars mannen som aldrig fick vila i frid och fler röster höjdes för att han skulle komma åter i vigd jord. Det dröjde dock till 1934 innan Fet-Mats begravdes ute på kyrkogården. Där vilar han fortfarande. Över 250 år efter sin död fick Fet-Mats äntligen frid.

                                                         Ω