Fjordarna vid Narvik april 1940 - jagargravar av format

På morgonen den 9 april 1940 anföll Tyskland konungarikena Norge och Danmark. Ett mycket viktigt mål för Tyskland var att erövra hamnen i norska Narvik och därigenom säkerställa de oumbärliga leveranserna av järnmalm från det neutrala Sverige. Från Kiruna till Narvik löper - och löpte redan då - Malmbanan en järnvägslinje som säkerställer utskeppning av järnmalm från gruvan i Kiruna året runt - oberoende av isläget i Östersjön. England insåg redan från början Narviks betydelse och kraftsamlade såväl trupp som flotta för att försöka hindra tysk ockupation.

Denna artikel handlar om den omfattande fartygsslakt som ägde rum i fjordarna vid Narvik i april 1940.

Den 9 april 1940 låg några stora tyska handelsfartyg i Narviks hamn. Dessa fartyg dolde i sitt inre 2000 man fullt utrustade tyska alpjägare med uppgift att erövra och besätta Narvik på morgonen denna dag.

Under natten och morgon den 9 april patrullerar det gamla norska kustpansarfartyget Eidsvold Ofotfjordens mynning, infarten till Narvik. Fartyget sänks - utan att ha hunnit avlossa ett enda skott - av de tyska jagarna Z22 Anton Schmitt och Z21 Wilhelm Heidkamp (Z för det tyska Zerstörer = jagare). Endast 6 av Eidsvolds 175 man starka besättning överlever.

Z21 och Z22 är inte ensamma i gryningsljuset: ytterligare 9 tyska jagare styr mot Narvik. Inne i Ofotfjorden möter de kustpansarfartyget Norge (systerfartyg till Eidsvold) som sänks med torpedskott. Ytterligare 194 norska sjömän omkommer vid sänkningen.

Vädret i narvikområdet den 9 april var hårt och den dåliga sikten till följd av snöbyar gjorde att de inblandade fartygen kunde passera varandra osedda på bara några få sjömils avstånd. Vi skall vidare komma ihåg att radarn ännu inte gjort sin entré!

Den brittiska 2:a jagarflottiljen bestående av fartygen HMS Hardy, Hotspur, Hostile, Havoc och Hunter under befäl av kommendörkapten Warburton-Lee var på väg mot Narvik och fick Brittiska Amiralitetets tillstånd att gå till attack mot de tyska fartygen inne i fjorden.

Under eftermiddagen den 9 april landsatte de i Narvik ankrade tyska jagarna sin del av det tidigare nämnda alpjägarförbandet och bunkrade därefter brännolja från det vid kaj liggande u-båtsförrådsfartyget Jan Wellem. Förrådsfartygets klena oljeslangar var emellertid anpassade för u-båtar varför jagarnas bunkringen tog längre tid än planerat och de kunde inte gå till sjöss på kvällen den 9 april i enlighet med operationsplanen.

Besättningarna på de tyska jagarna var emellertid i stort behov av vila och fartygen förlades av denna anledning efter bunkringen till de inre delarna av Narviksfjorden och Ofotfjorden. 

3:e tyska jagarflottiljens fartyg under befäl av fregattkapten Gadow, Z18 Hans Lüdeman (flaggskepp), Z17 Diether von Roeder, Z19 Herrman Künne samt Z22 Anton Schmitt hade i uppdrag att i 4-timmarspass sköta vakthållningen. Jagarbesättningarna i vaktfria fartyg sov tungt på sina ankarplatser i det mycket omfattande och svårnavigerade vattensystem som fjordarna bildar.

I tornet på den tyska u-båten U51 vilken bevakade Ofotfjordens mynning, noterar vakthavande den 10 april 1940 , kl 04:20, 5 st grå jagarskuggor genom snöbyarna. Britter. Meddelandet om observationen från befälhavaren på U51, kaptenlöjtnant Hans Knorr, kommer dock aldrig fram till det tyska marinkommandot - oklart varför.

De brittiska jagarna går med 10 knops fart genom Ofotfjorden och närmar sig Narvik. Täta snöbyar försvårar sikten. Till följd av brännoljebrist avbryter nu Z17 Diether von Roeder sin patrulltjänst och går mot förrådsfartyget Jan Wellem i Narviks hamn för att avlösa Z18 Hans Lüdeman när hon bunkrat färdigt. Detta sker omedelbart innan britterna anländer.

Klockan 05:11 passerar de fem brittiska jagarna med HMS Hardy i täten strax akter om Z17 Diether von Roedrer utan att någon av de inblandade fartygen uppmärksammar fienden.

HMS Hardy siktar strax därefter två tyska jagare, girar till skottläge och avfyrar två torpeder. Z22 Anton Schmitt klyvs i två delar och sjunker inom några minuter. Den andra jagaren Z21 Wilhelm Heidkamp träffas i aktern varvid flottiljchefen kommendör Emil Bonte dödas.Ett större antal ankrade handelsfartyg siktas och beskjuts med artilleri och torpeder från de brittiska jagarna. Bortom handelsfartygen, sett från britternas position, ligger ytterligare två tyska jagare.

Den brittiska jagarflottiljens chef kommendörkapten Warburton-Lee får nu annat att tänka på. Från Herjangsfjorden kommer tre tyska jagare som öppnar eld på 3000 meters avstånd. 

En granat träffar HMS Hardys brygga, dödar signalofficeren Cross och sårar svårt navigationsofficeren Gordon Smith samt kommendörkapten Warburton-Lee. En ny granat träffar HMS Hardys maskinrum och fartyget sätts därför på grund 300 meter från land. I det iskalla fjordvattnet räddar sig huvuddelen av besättningen genom att simma eller bogseras 100 meter till grundare vatten och därifrån vada de återstående 200 meterna. 

Kommendörkapten Warburton-Lee bogseras till land på en  flotte men är död vid framkomsten. 170 besättningsmän kom iland, 17 dödades av tyska granater och två rapporterades försvunna.

Den brittiska jagaren HMS Hunter träffades midskepps av två torpeder och gick omedelbart till botten. Endast några få besättningsmän lyckades rädda sig och flydde under svåra strapatser över fjällen till Sverige.

HMS Hotspur och HMS Hostile flydde den tyska elden svårt skadade medan HMS Havoc undkom oskadd. På väg ut ur fjorden sänkte HMS Havoc det tyska ammunitionsfartyget Rauenfels med en torped.

Det brittiska anfallet resulterade i sex sänkta tyska förrådsfartyg och två sänkta jagare. Dessutom brann Z17 Diether von Roeder under några timmar midskepps men besättningen lyckades släcka elden och Z18 Hans Lüdeman hade fått svåra skador men flöt. Hennes besättning drabbades dock av svåra personförluster. Hus och förråd i hamnen i Narvik brann och röken drev ut över fjorden och svepte in vraken av handelsfartygen som stack upp över vattenytan.

Britternas beslutsamhet att inte utan strid överlåta Narvik till tyskarna skulle inom två dagar leda till ett nytt anfall. Denna gång var Royal Navy väl förberett och en förintelseaktion med massiv överlägsenhet i fartyg och eldkraft inleddes den 13 april.

I havsvattnen väster om Lofoten samlades under natten till den 13 april en mycket stark brittisk operationsgrupp under ledning av viceamiral W J Withworth. Hans befälstecken var hissat på den moderniserade HMS Warspite, ett slagskepp byggt under första världskriget. Bestyckningen utgjordes av 8 st 38 cm pjäser, 8 st 15,2 cm och 8 st 10,2 cm pjäser. Till detta kom 32 st 4 cm luftvärnspjäser. Moderniseringen under senare delen av 30-talet innebar också tillförseln av 4 st sjöflygplan med tillhörande hangar och katapult.

Till operationsstyrkan hörde också jagarna HMS Icarus, HMS Foxhound, HMS Forester och HMS Hero. Under natten anslöt sig jagarna HMS Cossac, HMS Bedouin, HMS Punjab, HMS Eskimo samt HMS Kimberlay. Operationsstyrkan räknade nu 10 st mycket stridseffektiva fartyg - Royal Navy var sannerligen inte för inte världens starkaste flotta!

HMS Icarus, HMS Forester och HMS Hero gick i täten för slagstyrkan in mot Narvik med utlagda paravansvep (minröjning).

Vid middagstid når de Ofotfjordens inre delar och stöter på Z19 Hermann Künne som omedelbart skjuts i brand och inom några minuter formligen pulveriseras av det svåra artilleriet på HMS Warspite.

Från Herangsfjorden kommer nu de två tyska jagarna Z9 Wolfgang Senker och Z13 Erich Koellner forsande i 30 knops fart och går samma öde till mötes som Z19 Hermann Künne. HMS Warspites 38 cm kanoner är skoningslösa! De tyska jagarna hinner knappt lossa ett enda skott innan de går under. Z9 Wolfgang Senker glider brinnande mot stranden där hon sjunker bruten i två delar. Z13 Erich Koellner sjunker mitt i fjorden men större delen av de två besättningarna lyckas faktiskt nå land.

Z17 Diether von Roeder låg skadad vid Postpiren i Narviks hamn och sänktes med torpedskott av HMS Foxhound. 

Den likaledes skadade Z8 Bruno Heideman undgick som enda tyskt fartyg denna Ragnarök!

Z2 Georg Thiele, Z11 Berndt von Arnim, Z18 Hans Lüdemann och Z12 Erich Giese flydde in i den trånga Rombakksbotten.

Med eldledning från ett av HMS Warspites flygplan sköt hennes 38 cm kanoner över fjällkammen och sänkte två av de tyska jagarna. Den 3:e, Z11 Berndt von Arnim sattes ur stridbart skick men sänktes av sin besättning genom öppnande av bottenventilerna. Den 4:e jagaren, Z18 Hans Lüdeman skadades, övergavs och bordades av britterna, Den tyska flaggan i aktern halades och ersattes av den brittiska. Fartyget gick dock ej att rädda och sänktes därför med torpedskott.

Z2 Georg Tiele sätts, efter att ha träffats av HMS Warspites 38 cm artilleri, på grund och sänks i Rombakksbotten efter att sprängladdningar detonerat i maskinrummet.

Under sjöstriderna i Narvikområdet 10-13 april 1940 sänktes 10 st moderna tyska jagare och 9 st tyska handelsfartyg. Royal Navy förlorade två jagare och fick ytterligare fyra jagare skadade - dock inte värre än att de för egen maskin kunde nå brittisk hamn för reparation.

Förlusterna i människoliv var betydande för att vara knutna till sjöstrid. De tyska förlusterna beräknas ha uppgått till 1200 man, de brittiska till 268. Den Norska marinen förlorade med kustpansarskeppen Eidsvold och Norge 363 man.

Jagargraven Narvik bär med rätta sitt krigsnamn!


                                                                 - Ω -

Eben-Emael, Belgiens lås

Det är gryningen den 10 maj 1940. Det som skall utvecklas till det 2:a väldskriget har startat den 1 september 1939 genom Tysklands överfall på Polen. 

Schlieffenplanen från 1:a världskriget, för anfall västerut, formad av dåvarande tyske generalstabschefen Alfred von Schlieffen har givits ny form och förnyat utförande. Tyskland skall besegra Frankrikes skyddsvall, Maginot-linjen, genom en våldsam omfattningsmanöver genom det neutrala Belgien. Denna stöt skall oskadliggöra Maginot-linjen, den mäktiga fortlinje som är avsedd att skydda Frankrike mot tysk aggression.

Eben-Emael är ett mäktigt fort - faktiskt världens största och av omvärlden betraktat som ointagligt! Fästningen mäter 800 x 700 meter och har sin största höjd om 60 meter över Albertkanalen. Fortet ligger två mil nordväst om Liége och var bestyckat med 7,5 och 12 cm kanoner i pansarkupoler liksom med kulsprutor. Besättningen uppgick till 1200 man.

Fortet hade en enda tungt bestyckad - och försvarad - ingång från markplanet.
















Nu är det gryning den 10 maj 1940. Halv fem på morgonen startar elva transportflygplan med lika många glidflygplan på släp mot en punkt 20 km öster om Eben-Emael som delmål. Där kommer glidflygplanen av typ DFS 230 att kopplas loss och närmast ljudlöst fortsätta mot slutmålet: taket på Belgiens lås, fortet Eben-Emael.

Tanken var att genom ett överraskande - och ljudlöst - anfall tvinga fästningen till kapitulation, och därmed öppna vägen till Frankrike.

Idén lär ha varit Hitlers men utförandet av anfallet överläts hur som helst till general Kurt Student, skaparen av de tyska fallskärmstrupperna.

General Student (bild till vänster) lär först ha tvivlat på anfallets framgång - men efter en natts "överläggning med kudden" (franskt uttryck för att "sova på saken") var han beredd att verkställa uppdraget.

Nio av elva glidflygplan med ursprungligen 82 fallskärmsjägare och utrustning landar på fästningstaket. Bromfallskärmar kortar landningssträckorna.....

För första gången används RSV-laddningar (Riktad SprängVerkan) - även kallade hålladdningar. De vägde 50 kg styck och trängde igenom alla då kända pansartjocklekar.

Inom 10 minuter efter landningen på taket av Eben-Emael är fästningens artilleri utslaget!

Ett knappt dygn senare kapitulerade världens största fästning, fort Eben-Emael - Belgiens lås!

Skälet till kapitulationen var mycket enkelt: Garnisonen var helt enkelt innestängd eftersom de tyska fallskärmsjägarna blockerat alla in/utgångar till fästningstaket!

Eben-Emaels fall innebar att de västallierades plan för försvar av Frankrike föll. Tio dagar senare var 400 000 allierade soldater inneslutna i Dunkerque.

Eben-Emaels fall kom att utgöra grunden till skapandet av fallskärmsjägar- och glidflygplansförband i såväl USA som England.

Själva förebilden för fallskärmsjägare fanns dock i Sovjetunionen! Där hade general Student studerat tekniken och organisationen vid mitten av 1930-talet.

                                                               Ω

De bemannade torpederna, del III

Vi vet från det föregående (del I) att La decima flottiglia MAS nu vände blickarna mot den brittiska örlogsbasen i Alexandria. Med endast två slagskepp kvar i Medelhavet, övriga sänkta av italienska flottan som naturligtvis också lidit svåra förluster, var det av största vikt att hejda pendeln som i detta skede tydligt svängde till Italienska flottans fördel.

De två återstående slagskeppen, Queen Elisabeth samt Valiant, låg för ankar i Alexandria och skyddades av extra torpednät, av luftvärnsartilleri, av radar och av patrullbåtar som varje natt fällde sjunkbomber i hamnen för att avskräcka fientliga grodmän.

Eftersom basen var väl skyddad mot konventionella attacker var uppdraget att försöka sänka slagskeppen som skräddarsytt för specialenheten La decima flottiglia MAS.

Den italienska u-båten Scirè avseglade från La Specia på Italiens västkust med destination Alexandria den 3 december. På däcket bar hon tre bemannade torpeder med sina dödliga sprängladdningar. En storm förflyttade det planerade anfallet framåt 24 timmar till till natten mellan den 18 och 19 december.

Genom flygspaning utförd av det italienska flygvapnet hade italienarna inhämtat goda upplysningar om fartygens ankarplatser i Alexandria. Flygfotona gav också grodmännen god insikt i hur fartygen var skyddade mot anfall.

Första allvarliga hindret för en framgångsrik attack var det stora minfält som låg utanför inloppet till den brittiska basen. Chefen för Scirè, tillika chef för La decima flottiglia MAS, kommendörkapten Borghese, saknade information om minspärrens utsträckning och tog av denna anledning ett lika djärvt som farligt beslut: han dök ner till 60 meters djup och lyckades på detta sätt passera under minorna. Klockan 18:40 den 18 december befann sig Scirè endast 1½ sjömil (knappt tre kilometer) från hamnen i Alexandria.

För att visa så lite radaryta som möjligt låg u-båten i marvatten med endast tornet över ytan när de tre torpederna på u-båtens däck sjösattes och bemannades. När torpederna väl startat mot sina mål dök kommendörkapten Borghese och satte kurs mot La Specia. De sex grodmännen kunde nu bara hoppas på ett framgångsrikt företag - den som överlevde kunde mest sannolikt se fram mot krigsfångenskap eftersom inget allierat eller neutralt land fanns i närheten.

Framryckningen till själva hamninloppet var händelselös men väl där uppenbarades ett mycket tydligt problem: hamninloppet spärrades av ett bastant u-båtsnät som omöjligen lät sig forceras! Men, som genom ett under, öppnades nätet just när de bemannade torpederna kom fram: tre jagare skulle passera in i hamnen och torpederna med sina besättningar kunde obemärkta följa med in.

Den torped som fördes av de la Penne med Emilio Bianchi som "bakryttare" styrde mot sitt mål, slagskeppet Valiant, men fann skeppet skyddat av ännu ett torpednät. de la Penne återkallade sitt förbands devis: "Kom ihåg att alltid våga", satsade allt på ett kort, gick upp i ytläge och passerade över nätet och dök omedelbart därefter. Turligt nog var slagskeppets vaktpersonal tämligen ouppmärksam - ingen väntade sig riktigt att fienden skulle våga sig in i hamnbassängen!

Det var nu som det inträffade: torpeden svarade plötsligt inte på de la Pennes kommandon utan störtdök till bottnen på ca 17 meters djup. Skälet vet vi sedan del I - en vajer hade trasslat in sig i torpedens propeller. Bianchi var dessutom försvunnen. Efter några minuters fruktlöst sökande efter kamraten återvände han till torpeden. Två alternativ återstod: ge upp företaget eller söka baxa de tunga sprängladdningarna (280 kg på land) till en plats under slagskeppets köl.

Han lyckades mot alla odds, osäkrade, och steg upp till ytan för att söka simma iland och sedan bege sig mot Italien. Han upptäcktes dock omgående av brittiska vaktposter och efter några varningsskott gav han upp och lät sig tillfångatas. Väl ombord på Valiant visade det sig att Bianchi redan var där. Han hade slagits medvetslös av den vajer som snodde in sig i torpedens propeller, flutit upp till ytan och tillfångatagits.

De båda italienarna fördes ner till en hytt belägen långt ner i fartyget och förhördes. De avslöjade emellertid inte annat än namn, nummer och grad - enligt Genévekonventionen. Trots italienarnas ovilja att lämna information om uppdraget var britterna övertygade om att de lyckats gripa dem innan deras uppdrag var utfört.

Samtliga de italienska minorna ingående i företaget var efter osäkring inställda att detonera kl 06:00 på morgonen den 19 december. När klockan närmade sig 6:00 bad de la Penne att få tala med fartygschefen på Valiant, kommendör Charles Morgan vilket omedelbart beviljades. 

de la Penne berättade de utplacerade minorna de skulle detonera inom 10 minuter. Detta föranledde fartygschefen att beordrade utrymning av de nedre däcken. de la Penne som inte lämnade någon information om var minorna låg fördes åter ner till den djupt belägna hytten - en plats som enligt hans beräkningar låg rakt ovanför minorna!

Under tiden som detta hände hade slagskeppet Queen Elisabeth framgångsrikt minerats av kapten Marceglia och hans "bakryttare" korpral Schergat. Den tredje torpeden, under befäl av Martellotta och med Marino som "bakryttare", skulle leta upp och minera ett hangarfartyg som dessbättre inte fanns i hamnen denna natt. I stället minerades den norska tankern Sagona och ett antal brandbomber lades därtill ut runt tankern med avsikt att antända den olja som förväntades välla ut efter explosionen.

Kl 06:20 exploderade minorna under Valiant och de la Penne kastades runt i hytten med blev inte allvarligt skadad. Vakterna hade lämnat honom och hyttdörren stod öppen. Han gick därför upp på däck och kunde därifrån bevittna sprängningen av slagskeppet Queen Elisabeth. Laddningarna utlöstes kl 06:24 och rev upp en 58 meter lång och 18 meter bred reva i skrovet.

Minorna under tankfartyget Sagona var den enda som följde tidtabellen och följaktligen exploderade kl 06:00 Brandbomberna tände emellertid inte och det planerade eldhavet uteblev.

De fyra grodmän som attackerat Queen Elisabeth och Sagona lyckades ta sig i land men greps av brittiska och egyptiska styrkor inom ett dygn och alla sex fick tillbringa de följande tre åren i krigsfångeläger.

Den italienska förlusten av sex vältränade grodmän ur specialstyrka La decima flottiglia MAS uppvägdes med råge av att man lyckats sänka två slagskepp om 32 000 ton vardera samt ett tankfartyg och en jagare.



Bemannade torpeder togs fram och användes förutom av Italien även av England, Tyskland och Japan. 

Engelsk bemannad torped Mk II Chariot

Den tyska torpeden, benämnd Neger efter sin konstruktör Mohr, bestod av två delar: den övre manöverdelen och den därunder hängande stridstorpeden.

Japan använde även rena självmordstorpeder, Kaiten som likt kamikazebomben Okha (körbärsblomman, av amerikanerna kallad Bahka vilket betyder "idioten"), användes mot amerikanska fartyg i Stilla Havet.








Länk till kort film (3:40) om de bemannade italienska torpederna, 
SLC, "Siluro a Lenta Cora   Klicka här!


Källa Rasmus Dahlberg: Dödliga uppdrag under andra världskriget

                                                     Ω

De bemannade torpederna, del II

Det lyckade anfallet mot kryssaren York vid Kreta gav La decima flottiglia MAS mersmak! Nästa operation omfattade dels ett anfall mot britterna på Gibraltar på Spaniens sydkust, dels ett anfall mot den brittiska flottbasen på Malta mitt i Medelhavet.

För dessa uppdrag valde dock italienarna en modifierad elektrisk torped med standardkalibern 53 centimeter. Torpeden bemannades med två MAS-grodmän som satt ovanpå torpeden vilken hade två demonterbara 280 kg tunga tidsstyrda sprängladdningar i sina två noskoner. Minorna (noskonerna) skulle, som berättades i tidigare artikel, förankras under målets köl med hjälp av två staka magneter vilka förbands av en vajer. Minorna hängdes sedan upp i denna vajer. Torpeden bar namnet Siluro a Lenta Corsa (SLC).

Torpeden var 5,5 meter lång och hade en maxhastighet av knappt 4 km/tim och en maximal räckvidd om ca 16 km. Dykdjupet, 30 m, maximerades av grodmännen vilka bar varsin andningsapparat med luft för 5-6 timmars dykning.

För att spara på luftförrådet skulle fram- och tillbakaryckning ske i nedsänkt läge med endast grodmännens huvuden ovan vattenytan.


Bilden: Bemannad italiensk torped på väg upp till ytan från "halvnedsänkt" (bara grodmännens huvuden ovan vattenytan) läge.






De bemannade torpederna var långsamma, svårmanövrerade och synnerligen obekväma för besättningarna men specialisterna vid MAS ansåg att dessa nackdelar till fullo uppvägdes av vapnets ringa storlek vilket gjorde torpederna väl lämpade att röra sig på fientligt territorium.

Under sommaren 1941 gjorde italienarna två anfall mot Gibraltar med sina bemannade torpeder men båda misslyckade till följd av tekniska problem.

I juli 1941 gjordes ett större anfall mot basen på Malta med två bemannade torpeder och sex sprängmotorbåtar (jfr tidigare artikel om MAS).

Britterna på Malta hade emellertid inte varit overksamma efter varningssignalerna från anfallen mot Gibraltar. Övervakningen av basen var förstärkt med radar, med patrullbåtar och med utökad sektionering med hjälp av u-båtsnät.

Radarns osynliga sökande fingrar blev italienarnas öde och samtliga bemannade torpeder och sprängmotorbåtar förstördes innan de nådde skottpositioner.

Kampviljan var trots nederlaget obruten bland såväl grodmän som förbandsledning. Italienarna utökade MAS-grodmännens träning och ny materiel tillfördes förbandet.

Ett nytt anfall mot Gibraltar genomfördes natten mellan den 19 och 20 september 1941. Målen var ett slagskepp och hangarfartyget Ark Royal ankrade inne i basen. Av de tre anfallande bemannade torpederna var det bara en som obemärkt tog sig in i hamnen. Nya tekniska problem med denna torped omöjliggjorde emellertid anfallet mot hangarfartyget Ark Royal men istället sänktes ett större och ett mindre tankfartyg. De två övriga farkosterna som upptäckts innan de tog sig in i hamnen sänkte en större tanker och ett större lastfartyg, båda förankrade på redden utanför hamnen. Attacken var en seger och en upprättelse för La decima flottiglia MAS - totalt sänktes vid attacken 30 000 ton tonnage. De deltagande grodmännen återvände till Italien via det neutrala Spanien där de förberedde nästa uppdrag - en attack mot den brittiska örlogsbasen i Alexandria.


Källa Rasmus Dahlberg: Dödliga uppdrag under andra världskriget

                                                     Ω

La decima flottiglia MAS, Den tionde flottiljen och de bemannade torpederna. Del I

Klockan var 19 minuter över två på natten mellan den 18 och 19 december 1941. De två italienska grodmännen var ca 30 meter från sitt mål, Royal Navys slagskepp Valiant, vars besättning inte hade den ringaste aning om vad som väntade. Royal Navy skulle strax  drabbas av det dittills hårdaste slaget mot brittisk herravälde i Medelhavsområdet.

Den 27-årige kaptenen Luigi Durand de la Penne styrde denna natt den ena av tre bemannade torpeder. Han var nu så nära det 32 000 ton tunga slagskeppet att han bokstavligen kunde röra vid det gråmålade pansarskrovet. Dittills hade han och hans 5 följeslagare haft mycket god tur: de hade kommit obemärkta in i Alexandrias hamn och den sista delen av anfallet förlöpte nästan som vid en övning.

Men nu var det slut på la Perennes tur! Den bemannade torpeden svarade inte på hans kommandon utan störtdök ner till hamnbassängens botten. la Perenne upptäckte snart orsaken: en vajer hade snott in sig i torpedens propeller. Hans kamrat, översergeant Bianci, syntes inte till och la Perenne kände sig plötsligt väldigt ensam. Det gick inte att avlägsna vajern från propellern och han hade egentligen bara två alternativ: att ge upp operationen trots att han befann sig några ynka meter från det brittiska slagskepp som han var utsänd att förstöra, eller att lossa och med handkraft dra fram de två tidsstyrda sprängladdningarna om 280 kg. Sprängladdningarna utgjorde torpedens för (noskoner) och skulle, med hjälp av två stora magnetplattor och en mellan dem spänd vajer hängas upp under slagskeppets köl.

de la Penne fattade ett snabbt beslut. Resultatet får vi läsa om i den III:e artikeln i serien!

Under första världskrigets sista dagar lyckades en liten grupp italienska grodmän ta sig in i den österrikisk-ungerska flottbasen vid Pola och med hjälp av minor sänka slagskeppet Vinbus Unitis på 21 000 ton. Ironiskt nog hade skeppet kl 16:30 just denna dag halat den österrikiska flaggan och gått över till det sydslaviska förbundets flotta, vilket senare skulle bli Jugoslaviens flotta. Därmed var fartyget vid sänkningen faktiskt i förbund med Italien!

Efter 2:a världskrigets utbrott skapades en självständig specialenhet med ansvar att planera och genomföra angrepp på brittiska örlogsfartyg och baser i Medelhavet. Det nya förbandet fick namnet La decima flottiglia MAS. Namnet översätts med "Den tionde flottiljen" och förkortningen MAS står för förbandets disponerade fartyg: motoscafi anti sommergibili (antiubåtsmotorbåtar) Bokstäverna står också för det italienska ordspråket "Memento audere semper", vilket betyder Kom ihåg att alltid våga. Detta blev också förbandets motto.

Förbandet bestod av ca 100 man frivilliga vilka alla testades för utomordentliga fysiska och psykiska tillgångar. Förbandet leddes av prins Junio Valerio Borghese.

11 månader efter Italiens krigsförklaringen mot Storbritannien och Frankrike genomförde MAS det första anfallet. Det vapen som användes var en snabbgående (55 knop) flatbottnad (för att kunna passera över ev torpednät) liten motorbåt (4,2 meter lång) med en i fören inbyggd sprängladdning om 250 kg. Sprängladdningen detonerade när när farkosten rände in i målets sida. Föraren hade sin plats längst akterut och medelst en enkel katapult lämnade han, på lämpligt avstånd från målet, den framrusande båten sedan rodret låsts.

Förarens återkomst till Italien byggde på vederbörandes tur och simskicklighet samt på förekomsten av Italienska fartyg eller vänskapligt bemötande i det neutrala Spanien.

Anfallsföretaget som verkställdes i gryningen den 26 mars 1940 riktade sig mot den brittiska kryssaren York och tre transportfartyg vilka låg för ankar vid Kretas nordkust. Britterna trodde sig vara utsatta för ett flygangrepp när de hörde de snabba italienska motorerna och började planlöst skjuta mot osynliga fiender i luften! Förs när fem av de sex grodmännen tillfångatagits och solen gått upp stod det klart för britterna vad som hänt.

Kryssaren York blev så svårt skadad att hon måste sättas på grund för att inte sjunka. Emellertid hade Tyskland nu inlett sitt anfallsföretag mot Kreta och britterna tvingades inse att York inte skulle hinna repareras till sjövärdigt skick innan ön var ockuperad. Fartygets besättning tvingades därför sänka York.

I nästa artikel kommer MAS och den bemannade torpeden att studeras.

Källa Rasmus Dahlberg: Dödliga uppdrag under andra världskriget

                                                     Ω

Enigma del III - Bletchley Park

Bletchley Park, ett litet typiskt engelskt gods 80 km NNV om London fick i slutet av augusti 1938 besök av en grupp män som gick under namnet "Kapten Ridley's Shooting Party". Det var dock inget vanligt jaktparti även om gruppen faktiskt medförde en egen stjärnkock från anrika Savoy Hotel i London för att garantera en ståndsmässigt kulinarisk weekend på godset!

Kapten Ridley's Shooting Party var i själva verket en ytterst hemlig gruppering från Brittiska MI6 den Brittiska militära underrättelsetjänsten (nu Secret Intelligens Service, SIS). Gruppen kom från Government Code and Cypher School, GC&CS, och bestod av kryptoanalytiker och underrättelsefolk från MI6. Deras uppdrag var att studera förutsättningarna för att omforma godset Bletchley Park till Englands centrum för chifferforcering i händelse av krig.

Den förutsedde motståndaren var Tyskland och det primära chiffersystemet Enigma - men det fanns andra system att forcera, både sådana använda i Tyskland och sådana använda av tyska allierade.

I september 1939 var kriget ett faktum och Bletchley Park bemannades med 60 kryptoanalytiker, matematiker och specialister. Råmaterialet, de kodade meddelandena, uppsnappades genom avlyssning av tysk radiotrafik vid stationer i England och på kontinenten och sedan vidarebefordrade till Bletchley Park. 

Polackerna hade redan 1932 lyckats knäcka Enigmakoden men på den tiden, då Enigma utprovades av Tyska Armén byttes koderna högst en gång varannan månad. Med krigets mörka moln tätnande över Polen beslöt man där i juli 1939 att lämna, dels två kompletta Enigmamaskiner, dels de kodbrytningsresultat man uppnått, till England. Från krigsstarten den 1 september 1939 ändrades Enigmakoden minst en gång om dagen, vilket gav 159 miljoner miljoner miljoner dagliga möjliga inställningar att söka lista ut!

Allt fler specialister krävdes i Bletchley Park och för att bereda dem arbetsplatser uppfördes ett stort antal prefabricerade "hyddor" (huts) på godsets gräsmattor. Dessa hyddor hade olika funktioner och de var så sinsemellan hemliga att de endast var numrerade - inga ledande namn! Gemensamt för alla "hyddorna" var att de var varma på sommaren och kalla på vintern!

Det första genombrottet för kodforceringen kom 23 januari 1940 när ett team av matematiker och kryptoanalytiker under ledning av Dilly Knox lyckades forcera tyska arméns administrativa nyckel benämnd "The Green" eller "Key Green". Kort därpå lyckades man knäcka "Key Red" som användes av Luftwaffe.

När väl ett kodsystem är brutet gäller det att för fienden dölja att man kan läsa hans planer. Varom inte byter han helt enkelt kodnyckel och arbetet med att bryta den nya koden börjar från ruta 1! För att dölja att man lyckats bryta Enigma-koden skapades en fiktiv storspion med kodnamnet "Boniface". Denne imaginäre spion hade ett omfattande imaginärt nätverk av spioner i Tyskland.

I gruppen runt Dilly Knox fanns en speciellt matematiskt begåvad man vid namn Alan Turing. Turing insåg att 159 000 000 000 000 000 000 kombinationer av bokstäver krävde automatisering för att rationellt kunna forceras. Med hjälp av Gordon Welchman konstruerade han vad som kan anses vara en föregångare till dagens datamaskiner - en elektromekanisk maskin som testade och testade miljontals bokstavskombinationer tills - "pling" - den rätta var funnen. Därefter vidtog ett rent handarbete för den slutliga forceringen. Maskinen gavs namnet "The Bombe". The Bombe, ett 70-tal i drift på Bletchely Park, betjänades av noggranna och tåliga kvinnor vilka, liksom de andra på Bletchley Park aldrig fick tala om sitt arbete! De visste inte ens om vilken betydelse för de Allierades krigsansträngningar de hade - så tyst och hemligt var arbetet.

Alan Turing. Matematiker, logiker och kryptoanalytiker. Född 23 juni 1912. Dömd till kemisk kastrering för homosexuella handlingar 1952. Död för egen hand 7 juni 1954.

Det viktiga arbetet vid Bletchley Park krävde resurser som den dåvarande chefen, kommendörkapten Travis, inte ville besvära ledningen med. I oktober 1941 tröttnade de mest framstående kryptoexperterna, Turing, Welchman, Alexander, Milner-Barney, på sin chefs oförmåga, gick förbi regelverket och skrev direkt till premiärministern Winston Churchill.

Resultatet lät inte vänta på sig, Churchill utfärdade följande dekret:

‘Make sure they have all they want extreme priority and report to me that this has been done.’

Från den stunden fick Bletchley Park en enorm tillströmning av resurser och ett större byggnadsprogram följde för att skapa det utrymme som krävdes för att hysa den ständigt ökande arbetsstyrkan.

Hyddorna på Bletchley Park's gräsmattor gav nu tak över huvudet för otroliga 9000 arbetare varav 6000 utgjordes av dessa "handarbetande" Bombe-kvinnor!

Arbetet vid Bletchley Park är mer mångfacetterat än vad texten ovan anger - det var inte bara Enigmachiffret som knäcktes och inte bara Alan Turings elektromekaniska maskin som såg dagens ljus. Banbrytande var t ex ingenjören Tommy Flowers som konstruerade världens första semi-programmerbara datamaskin med vilken ytterligare chiffer kunde knäckas under Andra Världskriget.

Ta del av din historia! Besök muséet i Bletchley Park nästa gång du är i England! 

                                                                             Ω

Enigma del II - maskinen, dess funktion och handhavande

Vi fortsätter med Turings ledstjärna: dela upp helheten i hanterbara delar!

Att rätt förstå hur maskinen fungerade kräver en matematisk kunskap som jag inte besitter. Jag skall här söka göra en funktionsbeskrivning som kanske inte i alla delar är vetenskaplig - men likafullt ger en bild av maskinens funktion.

Enigmamaskinen var en i allra högsta grad mobil elektromekanisk krypteringsenhet som strömförsörjdes av ett torr- eller blybatteri. Sedan ett meddelande krypterats, bokstav för bokstav, sändes det per radio med telegrafi och Morsealfabete. Mottagaren skrev ner det mottagna krypterade meddelandet, matade in det, återigen bokstav för bokstav, i sin Enigma-maskin och fick ut ett klartextmeddelande.

Förutsättningen för dekryptering var att mottagaren hade kodböcker, likadana som avsändaroperatören, med vilka han kunde grundställa sin maskin med dag för dag fastställda kodnycklar.

Meddelandet inleddes dessutom av tre kodbokstäver - krypterade enligt kodböckerna - och angivna två gånger för att undvika operatörs- eller överföringsmisstag. Denna finess blev också en belastning för systemets okränkbarhet. Mer därom senare.




Maskinen i sig bestod av fyra delar: knappsats för inmatning av bokstäver, rotorer för krypteringen, "Steckbrett" dvs kopplingsbräde där krypteringen ytterligare förstärktes, samt lampindikering för att visa krypterad/dekrypterad bokstav.





Krypteringstekniken var i sig enkel, grundad på det så kallade Caesarchiffret där man helt enkelt byter varje bokstav i meddelandet mot en substitutbokstav erhållen genom att på ett överenskommet sätt "sidförskjuta" kryptoradens alfabet mot ursprunget. A blir t ex D, B blir E, C blir F  osv.

A B C D E F G H I J....
D E F G H I J K L M....

Maskinens "hjärna" var rotorerna. Ursprungligen tre fasta (för att ge maskinen funktionalitet), i senare marina versioner fyra fasta. Rotorerna kunde dessutom växlas, det fanns sammanlagt åtta stycken att välja mellan -allt i enlighet med kodböckerna.

Rotorena, var och en i sig med en ledningsdragning olik sina bröder, men lika för 1000-tals Egnimamaskiner på flygbaser, i armédivisioner och ombord i fartyg, med vardera 26 tecken, mångfaldigade Ceasarchiffrets variabler genom att, tex, A blev B, B blev Q, Q blev L. För att göra det ännu svårare att "knäcka" koden fanns en spegelrotor i slutet på kedjan, denna rotor kastade tillbaka den krypterade bokstaven så att den fick ännu tre gestalter! Kopplingsbrädan (Steckbrett) vände dessutom, om så var kopplat, de krypterade bokstäverna!

Rotorerna fungerade sinsemellan som vägmätaren i bilen (före digitaliseringen!). För varje nedtryckt tangent (=bokstav) stegade den högra rotorn fram ett steg och när alla 26 stegen var använda stegade rotor nummer två från höger fram ett steg....

Ett en gång använt "A" upprepades därför inte - om nu inte meddelandet var långt som en roman!

Flödet av bokstäver genom Enigma kan illustreras med denna bild. Ett inmatat "A" tänder vid första tangentnedtryckningen lampan för "G". Vid nästa tryckning av tangenten "A" har den högra rotorn matats fram ett steg och denna gång kommer "A" ut som "C".











Systemet är alltså beroende av en statisk del, själva maskinen, som i sig konfigureras av kodböckernas föreskrivna dagkoder (utgivna i förväg) och den av operatören för stunden - och för meddelandet - genererade koden för rotorinställningen.

Enigma i fält. Pansargeneral Heinz Guderian (den moderna pansarteknikens fader) i sin ledningsvagn med Enigma-operatörerna.



















Den som vill fördjupa sina Enigma-kunskaper eller sända egna krypterade meddelanden till "sammansvurna" rekommenderas denna länk.

                                                     Ω