 |
Sigvard Thurneman Mystikern och mördaren |
Om man utgår från populärkulturen, förefaller seriemördare vara en homogen grupp: vita, psykopatiska män i 25-35 årsåldern som väljer ut samma typ av offer, oftast unga kvinnor, och mördar utifrån ett sadistiskt, sexuellt motiv.
Sven Å Christianson, svensk professor i psykologi, förtydligar att detta är en fiktiv föreställning. Verklighetens seriemördare är en väldigt varierande grupp med olika bakgrund och förutsättningar: allt från intelligenta och charmiga och till synes helt vanliga medborgare som gör sitt, till antisociala, tillbakadragna män (Christianson, även Fox & Levin, 1998).
Trots att seriemördare uppvisar ett brett spektrum av skillnader, bland annat i utseende, intelligens och klasstillhörighet, finns en del tendenser som passar in på de flesta av dem. I regel är den genomsnittlige seriemördaren mycket riktigt en vit man i 25-35 årsåldern som riktar in sig på främlingar i sin bekvämlighetszon (Fox & Levin). [Ovanstående stycken tagna ur uppsatsen "För att förstå galenskap måste vi lära oss tänka galenskap", Lunds Universitet, vt 2020]
Huruvida denna berättelses huvudperson är en seriemördare eller ej kan lämnas därhän även om kopplingen används av många textmedia. Syftet var i Nilsson/Thurnemans fall inte bara att tillfredsställa en inre drift att begå mord - syftet var även att tillskansa sig offrens kontanter och värdeföremål. Mördandet var därmed ett medel för att nå målet - möjligen ett delmål, men inte ett mål i sig.
 |
Sven Emil Sigvard Nilsson [från 1924 Thurneman] föddes den 14 november 1908 i Sala. Efter genomgången skola arbetade han i faderns herrekipering i Sala. [bild t.h.]
De bådas färd går till Karl XI:s gruvschakt i Sala Silvergruva där de ämnat dumpa liket. De finner dock schaktet stängt och tillbommat och kör därför vidare mot Gullvalla som ligger väster om Sala.
De båda kumpanerna fortsatte efter dumpningen av Sven Erikssons lik sin färd 5 km nordvästvart efter Kopparbergsvägen och knuffade sedan ner bilen i en ravin längs vägen.
Så kom tillfället! Under dagen den 4 september 1933 fick DMC kännedom om en möjlighet att komma över pengar. Schaktmästare Axel Kjellberg, boende i en stuga vid ett vägarbete i Kölfors några mil norr om Sala, hade hämtat ut 20 000 kr på Uplandsbanken i Sala för att kunna betala ut löner till sina anställda påföljande dag. 20 000 kr 1933 motsvarar 789 648 kronor i september 2023...
Sedan gärningsmännen länsat Kjellbergs kassaskåp på lönepengarna rev de ner gardiner, samlade ihop papper och tände eld på huset. Därefter lämnade de brottsplatsen med bilen där Herbert Jansson hållit vakt.
Penninghungern hos DMC-medlemmarna var tillfälligt stillad. Sigvard Thurneman har dock nya planer vilka han, med hjälp av återkommande hypnotiska seanser och glaskulans rökelser, planterar i hjärnorna på gruppens medlemmar.
I Hellbergs soldattorp [vid den lila pricken], väster om Sala och söder om Västerfärnebo, bodde 59-åriga Mathilda Blomqvist. Thurneman ansåg sig veta att Mathilda Blomqvist förvarade ansenliga summor pengar i hemmet. Thurneman utformerade nu en ny rånmordsplan där DMC-medlemmarna skulle medverka för att nå framgång.
Brottet i sig var nästan perfekt: Polisen kom till den slutsatsen att egen oaktsamhet låg bakom branden och att Mathilda Blomqvists krossade huvud berodde på en nedrasad takbjälke.
Dagen före det planerade rånmordet stal Thurneman och en av hans kompanjoner en Chevrolet i centrala Stockholm. Bilen falskskyltades och man styrde mot Sala. Beväpnade och iklädda overaller och flygarhuvor rekognoscerade ligamedlemmarna längs penningbudet Peterssons färdväg.
Petersson [penningtransportören, red anm] hade rätt hastigt tagit sig upp ur diket och därtill släpat cykeln, på vars styrstång han haft en mindre resväska, i vilken Thurneman förmodat, att de av Petersson transporterade pengarna funnos, med sig upp på kanten av gärdet, som är beläget intill landsvägen på platsen.
Efter första skottet hade Thurneman gjort sig ett litet uppehåll samt sedan skjutit ett flertal skott i följd mot Petersson, som släppt cykeln och vacklat ett stycke ut på gärdet och där fallit omkull.
Åke Vidlunds vittnesmål blev slutet för Den Magiska Cirkeln. En efter en greps dess medlemmar.
Efter en omfattande polisutredning med många vittnesmål inleddes rättegången mot det som efter avslöjandet, i press och folkmun, kom att kallas Salaligan. Rättegången började vid mitten av juli 1936, alltså knappt en månad efter det sista mordet. Intresset från allmänhet och press var enormt. I intresset fanns också undertoner av hat och hämnd.
Foto taget från Polishuset ut mot gatan. Känslorna svallar! En mobstormning är inte helt otänkbar...
Under jubileumsutställningen i Sala 1924, vilken anordnats med anledning av att Sala varit stad i 300 år, kom Nilsson/Thurneman drygt 15 år gammal i kontakt med den mystiske danske tantramagikern, doktor Karl Andersen, som introducerade för honom en österländsk tankevärld inkluderande yoga, tankeöverföring och hypnos. Den mystiske doktorn har emellertid aldrig senare kunnat identifieras eller lokaliseras...
Tantran anses vara en andlig väg som öppnar upp för mer livsenergi vilken gör att livet blir lite större och där det också finns plats för nya och annorlunda upplevelser och läkning på olika plan. Ordet tantra är sanskrit och ges ofta betydelsen "expansion av medvetandet".
Efter mötet med Andersen utvecklade Nilsson ett stort intresse för både ockultism och hypnos.
Med ockultism avses en systematisk användning av det fördolda, till exempel att söka kontakt med andliga krafter bortom den fysiska verkligheten.
Hypnos [grekiska = sömn] är ett tillstånd mellan vakenhet och sömn, karaktäriserat av avslappning, fantasi, öppenhet för förslag och ett starkt fokus. Alla individer är inte mottagliga för hypnos. Det är omtvistat huruvida en person som under hypnos suggererats att vid ett visst, senare, klockslag begå en viss handling kan utföra denna om handlingen i sig utgör ett avsteg från den moraliska kompass som styr individens vardag.
Sigvard Nilsson/Thureman [härefter enbart Thurneman] knöt till sig fyra vänner, Erik Hedström, Åke Rangvald Lindberg, Roland Abrahamsson och Karl Herbert Jansson. [Bild nedan från Aftonbladet]
 |
Den hemliga gruppen kallade sig Den Magiska Cirkeln och man lät tillverka stämpel, medlemskort och medlemsnålar försedda med initialerna DMC...
Thurneman arrangerade regelbundna seanser där en större glaskula [lampkupa? red anm.] intog en central plats. Rökelser [med bland annat bolmört] brändes i den ihåliga kulan. DMC-medlemmarna böjde sig fram över det bord de satt runt och andades in rökelserna.
Thurneman skapade genom sammankomsterna en egen värld, fri från insyn, en värld som han själv formade och som andra skulle bejaka. Hans avsikt med mötena var att medelst hypnos och suggesion [uppmaningar från hypnotisören vilka medför att deltagarna kan utföra saker som de annars skulle ta avstånd från] förbereda DMC -medlemmarnas sinnen så att de blev starka och villiga redskap för kommande uppgifter.
Som ledare hade Thurneman en hypnotisk inverkan på de övriga medlemmarna och övertygade dem om att risken att åka fast för ett brott organiserat av DMC var obefintlig. Invändningar om att det var fel att stjäla bemötte han med argument som gick ut på att människan liksom andra djur hade rätt att ta det hon behövde. Till och med att ta livet av en människa kunde han rättfärdiga med denna logik.
Vid seanserna framhöll Thurneman alltid att det inte heller, ur en annan synvinkel, var orätt att döda en människa; det innebar endast en förändring av hennes fysiska tillstånd...
Inför sin 22-årsdag hade Thurneman bestämt sig för att utröna sin förmåga att begå ett mord - och på födelsedages eftermiddag vid 17-tiden den 14 november 1930, beställde Thurneman, som befann sig i Västerås, en taxi.
Händelseförloppet är som följer: Thurneman ringer taxicentralen i Västerås. Han önskar en bil till Stora Torget. Centralen ringer till den närmaste taxistolpen och där svarar föraren Sven Eriksson.
Thurneman, nu med uppgivet namn Gottfrid Eriksson, stiger in i bilen utanför Gottfrid Johanssons konditori vid stora torget i Västerås.
Färden beställs till Sala. Halvvägs till Sala, 15 km bort från Västerås, ber 'Gottfrid Eriksson' föraren att stanna vid vägkanten. Så snart bilen stannat skjuter passagerare 'Eriksson' sin förare genom bilens ryggstöd med två skott från en revolver. 'Eriksson' är förstås Thurneman som nu, om än i nervöst tillstånd, mördat bara för att se om han är kapabel att utföra detta dåd.
Thurneman baxar över liket till baksätet och kör mot Sala där han avtalat om ett möte med en av medlemmarna i DMC, Erik Hedström, vid den så kallade 1913-bron.
 |
Laven över Karl XI schakt vid Sala Silvergruva |
 |
Vid pilen återfanns Sven Erikssons kropp på morgonen efter mordet |
Ganska snart kommer de till byn Sörbo där en bro finns över Sörbobäcken. Här bestämmer sig Thurneman för att dumpa Sven Erikssons kropp.
 |
Liket efter Sven Eriksson liggande i Sörboån. Obduktionen visade att han inte avlidit av skottskadorna utan av drunkning |
 |
Sven Erikssons taxibil |
De båda kumpanerna fortsatte efter dumpningen av Sven Erikssons lik sin färd 5 km nordvästvart efter Kopparbergsvägen och knuffade sedan ner bilen i en ravin längs vägen.
Polisen var förbryllad: en taxiförare mördad men vilket var motivet? Hans plånbok med 250 kr fanns i innerfickan - inget rånmord alltså, men ett motiv måste finnas.
Hos Thurneman fanns motivet förborgat i hans hjärna. Han hade bevisat för sig själv, och också för medlemmarna i Den Magiska Cirkeln, att han kunde begå den ultimata kriminella handlingen: han kunde mörda en annan människa!
Nu bidade Thurneman sin kommande tid där innehavet av pengar utgjorde en väsentlig del i hans vid hypnotiska seanser predikade ord. Pengar skulle ge DMC:s medlemmar en ställning i samhället som liknade de kriminella förebilderna i USA t. ex. den ökände gangstern Al Capone i Chicago.
På senkvällen den 4 september knackade Sigvard Thurneman och Roland Abrahamsson, klädda i polisuniformer, på hos Kjellberg och bad att få låna telefonen. En tredje DMC-medlem, Herbert Jansson, höll under tiden vakt vid de blivande mördarnas bil.
När Kjellberg vände sig om sköts han i ryggen med ett gevär som Thurneman hållit gömt bakom sig. Liggande på golvet fick Kjellberg motta flera skott från Abrahamssons pistol. När pigan Karin Holmberg uppenbarade sig sköts även hon brutalt ner av mördarna.
 |
Vägarbetare framför murstocken vid den mördade schaktmästaren Kjellbergs nedbrända hus i Kölfors. Den flinande kepsmannen, nr 3 från höger i prickig slipover, är DMC-gruppens medlem Herbert Jansson. Herbert Jansson stod vakt när morden på Axel Kjellberg och Karin Holmberg begicks |
Sedan gärningsmännen länsat Kjellbergs kassaskåp på lönepengarna rev de ner gardiner, samlade ihop papper och tände eld på huset. Därefter lämnade de brottsplatsen med bilen där Herbert Jansson hållit vakt.
Penninghungern hos DMC-medlemmarna var tillfälligt stillad. Sigvard Thurneman har dock nya planer vilka han, med hjälp av återkommande hypnotiska seanser och glaskulans rökelser, planterar i hjärnorna på gruppens medlemmar.
I Hellbergs soldattorp [vid den lila pricken], väster om Sala och söder om Västerfärnebo, bodde 59-åriga Mathilda Blomqvist. Thurneman ansåg sig veta att Mathilda Blomqvist förvarade ansenliga summor pengar i hemmet. Thurneman utformerade nu en ny rånmordsplan där DMC-medlemmarna skulle medverka för att nå framgång.
Planen var enkel men spektakulär: man skulle nattetid köra fram till det ensliga torpet i en stulen bil. Med en navare [en grov träborr som användes vid t. ex. timring av hus] skulle man borra ett hål genom ytterväggen in till det rum där offret sov. En rörstump med en slang i änden skulle sedan föras in i hålet och slangens andra ände anslutas till bilens avgasrör. Kolmonoxiden i avgaserna skulle döda Mathilda Blomqvist varpå det bara var att gå in i torpet, hitta pengarna, anlägga brand i huset, och sedan ge sig av.
Planen sattes i verket den 12 november 1934. I en stulen bil styrde Den Magiska Cirkeln på kvällen till Mathildas ensliga torp. Väl där borrades hål i väggen på det rum där Mathilda Blomqvist låg och sov. Slangen sattes på plats och motorn startades. Via ett fönster och med hjälp av en ficklampa studerades Mathilda. När hon inte längre syntes röra på sig bröt man upp ytterdörren. Väl inne fick man se att Mathilda Blomqvist rörde på sig. Huset var helt enkelt för stort och illa tätt mot drag för att koncentrationen kolmonoxid bli så hög att Blomqvist avled. En av DMC-medlemmarna tog då en yxa och krossade med några slag huvudet på Mathilda Blomberg. DMC sökte därefter igenom stugan men fann intet av värde sånär som på en börs innehållande 7 kronor [idag, 2023, lika med 275 kr].
.jpg) |
| Mathilda Blomqvists nedbrända torpställe Någon hjälp från Brandkår var vid denna tid inte att påräkna på landsbygden, en brand blev därför nästan alltid en totalskada |
Brottet i sig var nästan perfekt: Polisen kom till den slutsatsen att egen oaktsamhet låg bakom branden och att Mathilda Blomqvists krossade huvud berodde på en nedrasad takbjälke.
Trots förstärkning av kriminalpoliser från Stockholm uppfattades inte några signaler om de begångna brottens samhörighet, allra minst med DMC - brotten låg alltför mycket spridda längs tidsaxeln för detta.
En sentida betraktare kan finna det lite underligt att DMC-medlemmarnas plötsliga ekonomiska välstånd [790 000 kr i dagens penningvärde] efter dubbelmordet/rånet på schaktmästare Kjellberg och hans hushållerska Karin Holmberg passerade obemärkt i en liten stad som Sala...
Av olika anledningar gick Den Magiska Cirkeln till temporär vila efter det misslyckade rånet/mordet på Mathilda Blomqvist. Inom Sigvard Thurneman fanns dock ett begär efter att just genom mord komma över ytterligare pengar - och tillfället kom den 19 juni 1936.
Varannan fredagsförmiddag hade chauffören Elon Petersson till uppgift att transportera avlöningspengar från Sparbanken i Sala ut till arbetarna på Strå kalkbruk utanför staden. För att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt hade bankdirektören bestämt att Petersson skulle cykla med pengarna, inte köra bil. Lönesumman den 19 juni var 20 500 kr, i dagens penningvärde 778 478 kr.
 |
| Den stulna Chevrolen som användes vid mordet på penningbudet Elon Petersson |
Ett vittne till rånet/mordet berättade senare att han sett en bil stanna intill den cyklande Petersson. Ur bilen hade en person hoppat ut och gett sig på bankbudet som tillsammans med cykeln föll ned i diket.
Detta dåd skulle bli Den Magiska Cirkels sista. En enda mans iakttagelser och vittnesutsaga blev slutligen deras fall.
Ur förhörsprotokollet från det som skulle bli ett av Thurneman orkestrerat rånmord för att tillfredsställa hans mörka innersta står att läsa:
 |
| Mordplatsen betraktas av nyfikna |
Petersson [penningtransportören, red anm] hade rätt hastigt tagit sig upp ur diket och därtill släpat cykeln, på vars styrstång han haft en mindre resväska, i vilken Thurneman förmodat, att de av Petersson transporterade pengarna funnos, med sig upp på kanten av gärdet, som är beläget intill landsvägen på platsen.
 |
| Polisen undersöker mordplatsen |
Efter första skottet hade Thurneman gjort sig ett litet uppehåll samt sedan skjutit ett flertal skott i följd mot Petersson, som släppt cykeln och vacklat ett stycke ut på gärdet och där fallit omkull.
Sent på kvällen ett par dagar efter dådet knackade en man vid namn Åke Vidlund på dörren till polisstationen i Köping. Vidlund hade läst om mordet i tidningen och berättade nu om ett möte han haft några veckor tidigare med en bekant, Erik Hedström, och en annan man, Åke Lindberg.
I polisrapporten som upprättades efter förhöret med Vidlund står följande att läsa:
Hedström hade under samtal med Vidlund frågat denne, om han ville förtjäna pengar genom att deltaga i en kupp och därvid yttrat: Det finns många chanser, ifall du inte är rädd för att knäppa någon, för att få pengar. Hedlund kände till, hade han sagt, en person som varannan fredag, åkande velociped, hämtade penningar från en bank i Sala till en arbetsplats därstädes, och ifrågavarande person varje gång medförde 20–23 tusen kronor. Meningen vore att vid något tillfälle komma över dessa penningar. För detta ändamål skulle en automobil anskaffas. Vidlund hade uppfattat Hedströms förslag som rena fantasier och icke närmare tänkt på saken, sedan han för sin del sagt ifrån, att han ej ville vara med om den kupp, Hedström talat om.
Åke Vidlunds vittnesmål blev slutet för Den Magiska Cirkeln. En efter en greps dess medlemmar.
Efter en omfattande polisutredning med många vittnesmål inleddes rättegången mot det som efter avslöjandet, i press och folkmun, kom att kallas Salaligan. Rättegången började vid mitten av juli 1936, alltså knappt en månad efter det sista mordet. Intresset från allmänhet och press var enormt. I intresset fanns också undertoner av hat och hämnd.
Foto taget från Polishuset ut mot gatan. Känslorna svallar! En mobstormning är inte helt otänkbar...
Polisen befarade att oroligheter kunde bryta ut i Sala, ligamedlemmarnas hemstad, om förhandlingarna skulle hållas där. Av denna anledning flyttades hela rannsakningen till en sal i straffängelset i Västerås. Rättens ordförande kom från Svea Hovrätt i Stockholm.
Under förhandlingarna myllrade den lilla salen av åtalade, jurister, nämndemän och journalister.
Rättegången pågick under sommaren och hösten. Intresset från allmänheten var så stort - och rättssalen så liten - att bara de som erhållit en av fängelsedirektören särskilt utfärdad biljett släpptes in.
En av dessa biljetter, liksom glaskulan där rökelse och örter brändes, förvaras på Polismuseet i Stockholm. De kriminalhistoriska samlingarna där innehåller också en del andra föremål med kopplingar till Salaligans mord, bland annat flygarhuvorna som rånmördarna bar samt en hemmagjord kastbomb.
Domarna mot Salaligans medlemmar avkunnades av Sala Häradsrätt den 22 februari 1937. Erik Hedström, Herbert Jansson, Roland Abrahamsson och Åke Lindberg dömdes till livstids straffarbete. Samtliga fick dock så småningom sina påföljder kortade till mellan 7½ och 11 år i fängelse.
 |
Den tillfälliga rättssalen på fängelset i Västerås. Den Magiska Cirkelns medlemmar sitter i bredd med ryggen mot väggen |
Under förhandlingarna myllrade den lilla salen av åtalade, jurister, nämndemän och journalister.
Domarna mot Salaligans medlemmar avkunnades av Sala Häradsrätt den 22 februari 1937. Erik Hedström, Herbert Jansson, Roland Abrahamsson och Åke Lindberg dömdes till livstids straffarbete. Samtliga fick dock så småningom sina påföljder kortade till mellan 7½ och 11 år i fängelse.
Ligaledaren Sigvard Thurneman blev straffriförklarad som psykiskt sjuk. I ett särskilt tillägg till domen slog häradsrätten fast att det ”med hänsyn till samhällets säkerhet redan nu definitivt kan fastslås att Thurneman aldrig bör återfå frihetens bruk”. Trots detta frigavs han 1969, efter 32 år bakom rättspsykiatrins murar. Thurneman återtog sitt ursprungliga namn, Nilsson, och bosatte sig i Stockholmsförorten Abrahamsberg. Han avled 1979, 70 år gammal.
 |
Sigvard Thurneman, 29 år Dömd till livstids inlåsning på mentalsjukhus Frigiven efter 32 år |
 |
Roland Abrahamsson, 30 år Dömd till livstids straffarbete Frigiven efter 11 år |
 |
Herbert Jansson, 29 år Dömd till livstidsstraffarbete Frigiven efter 10½ år |
 |
Erik Hedström, 26 år Dömd till livstids straffarbete Frigiven efter 9 år |
 |
Åke Lindberg, 23 år Dömd till livstids straffarbete Frigiven efter 7½ år |
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!
