Fästning Helgoland och Big Bang

Helgoland är en liten tysk ö i Nordsjön, västerut i Tyska Bukten och 69 km västnordväst om Cuxhafen vid floden Elbes mynning.

Närmaste granne är den lilla sandön Die Düne 1,5 km öster om Helgoland. 

Die Düne är blott 2000 meter lång och 300 meter bred. Mellan Helgoland och Die Düne fanns fram till 1720 en fast förbindelse i form av en sandrevel. En våldsam storm tog den. 

På Die Düne anlades 1938 ett flygfält för att förbättra kommunikationen med den alltmer omfattande marinbasen på Helgoland. Fältet har nu två permanentade banor och heter idag Helgoland EDXH.






Längsta banan är 480 meter. För att få landningstillstånd på Helgoland EDXH krävs särskild pilotutbildning för landning på korta banor!

Helgoland (bild från norr) är just inte mer än en röd sandstensklippa i Nordsjön. Sandön Die Düne i bakgrunden.

Ön är nästan platt med branta kanter mot havet 58 meter nedanför platån. Ytan är 0,64 kvadratkilometer, längden är ca 2 kilometer och, som mest, en knapp kilometer bred. 





Bebyggelsen finns huvudsakligen på öns södra del och delas i Oberland uppe på platån och Unterland på den flacka ytan just ovanför havsnivån på öns sydöstra del.

Förhistorisk Helgolandgrav av stenhällar
 - nu i museum i Berlin

Helgoland har trots sitt ensliga läge en lång historia: man har funnit rester av mänsklig aktivitet (gravar byggda av flata stenhällar samt bruksföremål som t ex stenyxor), från förhistorisk tid. På 1100-talet anlades ett kloster på ön. Ön tillhörde ursprungligen Danmark men kom senare att tillhöra Schleswig-Holstein. År 1714 blev Helgoland åter Danskt. År 1807, under Napoleon-krigen, besattes ön av Engelsmännen vilka blev kvar på Helgoland till 1890 då ön åter blev tysk i utbyte mot att Tyskland avstod kolonier, t ex Zanzibar, i Afrika till England.

Helgoland omkr 1890-1900

Huvudnäringen för de 2588 innevånarna fram till år 1939 var fiske (fisk, skaldjur) samt viss fårskötsel. Turism utvecklades redan från 1826 och är idag (2018) mycket omfattande. Från den tidiga tiden på 1800-talet står att läsa: "a land where there are no bankers, no lawyers, and no crime; where all gratuities (extra, frivillig, serviceavgift) are strictly forbidden, the landladies are all honest and the boatmen take no tips"... ytterligare hyllningsord till ön: "No one should go there who cannot be content with the charms of brilliant light, of ever-changing atmospheric effects, of a land free from the countless discomforts of a large and busy population, and of an air that tastes like draughts of life itself." 

På Helgoland finns idag (2018) ca 1100 innevånare och huvudinkomsten kommer från turism. Bild: Helgoland från norr med Die Düne öster om Helgoland. På Die Düne finns sommartid ett stort antal tält vars innevånare dels skådar det rika fågellivet på Helgoland, dels besöker de artefakter från den sprängda marinbasen som finns på främst på södra Helgoland, dels besöker de ännu existerande underjordiska tunnlar som blev kvar efter Big Bang.

Enligt Versaillesfreden 1919 (efter 1:a Världskriget) skulle Helgo-land demilitariseras men redan 1927 påbörjade Tyskland den militära återuppbyggnaden av en tungt bestyckad flottbas som likt den föregående skulle komma att spela en betydande roll som marin stödjepunkt i Nordsjön.

U-båtbunkern Nord See III

1939 var Helgoland utbyggt till en kraftfull marinbas med luftvärnsbatterier, kustartilleri, hamnanläggning med vågsbrytande pirer samt en ubåtsbunker med fullträffsäkert tak (5-7 meter armerad betong). 

Där fanns kilometerlånga (sammanlagt) tunnlar och bergrum som innehöll förråd (t ex torpeder, artilleri-ammunition etc), verkstäder, sjukhus, dieselgeneratorer för elkraft samt förläggning och rena skyddsrum för den militära personalen.

Är det vita framför u-båtsbunkern
möjligen is och snö?

´

U-båtsbunkern Nord See III (Helgoland)

Trygg förtöjning inuti ett "bunkerfack" i Nord See III

Sprängskiss över marinbasen Helgoland publicerad i England efter krigsslutet

Helgoland före och efter 7000 ton bomber
den 18 april 1945

Helgoland besöktes under åren 1939-1945 sammanlagt 23 gånger av RAF:s bombflyg. Den sista raiden, den 18 april 1945, attackerades ön av mer än 1000 bombflygplan vilka fällde 7000 ton bomber. Vid attacken förstördes - till obeboerlighet - samtliga byggnader på ön - utom fyrtornet. 

Här kan ingen bo... Helgoland efter bomberna 
den 18 april 1945

Merparten av öns innevånare överlevde anfallet tack vare en massiv, fullträffsäker, luftskyddsbunker. Sammanlagt dödades 285 människor vid anfallet - civila och militär personal, de senare huvudsakligen luftvärnssoldater. Den 19 april evakuerades samtliga civila till fastlandet - ön var helt enkelt civilt obeboelig. 

Den som den 18 april 1947 klockan 13 befann sig på stranden vid Tyska bukten blev helt säkert både omtumlad, omskakad och rentav för några ögonblick bedövad av det våldsamma muller och dån som hördes från ön Helgoland, 69 km borta i väster. När dånet och mullret avklingat steg ett väldigt rökmoln - Ragnarök visualiserad - upp över ön, upp mot himlen. Molnet nådde en höjd av flera kilometer. Mänsklighetens största ickenukleära explosion blev ett faktum när 6700 ton spränghuvuden till torpeder, flygbomber, sjunkbomber, granater, minor och allt övrigt militärt som var explosivt och övertaligt på en och samma gång bringades att explodera i den tidigare tyska u-båtsbasen på Helgoland.

När 2:a Världskriget var slut ockuperades Helgoland av Engelsmännen. Likt tankegångarna kring förstörandet av de (planerade men aldrig färdiga) långskjutande kanonerna i klippan vid Mimoyecqes (Frankrike)
(jfr Tidsspegeln  http://tidsspegeln.blogspot.se/2014/12/markliga-vapen-ii-idag.html) beslöt man att definitivt demolera u-båtsbasen Nord See III.

Tunnlarna och u-båtsbunkern fylldes av Royal Navy med 6700 ton explosiva varor och mänsklighetens största ickenukleära explosion skedde när den brittiske officeren ombord på en jagare - 15 km från Helgoland - kl 13 den 18 april 1947 trycket på avfyringsknappen som sände en radiosignal till tändmedlen.

Följ länken
Big Bang, Helgoland

Under 7 år användes ön som utbildningsbombmål för RAF. 

1:e mars 1952 återlämnades det totalförstörda Helgoland till Tyskland och den ursprungliga befolkningen tilläts återvända sedan en omfattande röjning av oexploderad ammunition verkställts. 

Följ länken
Helgoland 1950 - totalt ödelagt

Ober- och Unterland idag

Strävsamma Helgolandbor byggde nya hus, byggde ett dieselelkraftverk och utvecklade ett liv i samklang med turister. De 1100 innevånarna fick, efter ett misslyckat vindkraftverkförsök, 2009 sin elektricitet via världens längsta (53 km) havsbottenliggande elkraftkabel. Den överförda spänningen är betydande: 30 kV!

Unterland idag

"Last man standing" - fyren 1945

Fyren idag

Turismen är som tidigare nämnts omfattande - 600 000 besökare per år och på Die Düne finns under sommaren hundratals tält! Det som lockar till ön Helgoland är naturen själv, det omfattande fågellivet samt resterna av den tyska marinbasen. Många tunnlar (det fanns ju ursprungligen många kilometer) finns ännu att besöka - trots den våldsamma sprängningen den 18 april 1947.

Till Helgoland och Die Düne kommer man med snabbgående båt från Hamburg, Wedel eller Cuxhafen (restid från Cuxhafen 1 tim 15 min) - om man nu inte disponerar eget eller hyrt flyg!

Bonusmaterial med ett mycket omfattande bildmaterial finns på nedanstående länk
Festung Helgoland

                                                    Ω

Kultur och revolvrar

"När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver". Känner du käre läsare till denna fras? Jag har själv hört den under ett sammanträde på Sveriges Television. Här kommer en artikel av historieprofessorn Dick Harrison skriven i Svenska Dagbladet 22 april 2014.

// Vem sade detta? Göring eller Goebbels? Eller Himmler?

Ingen av dem, utan Hanns Johst. Och han sade det inte utan skrev det, närmare bestämt i pjäsen Schlageter (1933), där repliken läggs i rollfiguren Friedrich Thiemanns mun. Dessutom lyder citatet egentligen ”När jag hör ordet kultur…, osäkrar jag min Browning” (ty. Wenn ich Kultur höre…, entsichere ich meinen Browning, akt 1, scen 1) – en Browning är inte en revolver utan en halvautomatisk pistol.

Hanns Johst (bild tv) föddes 1890 och debuterade som dramatiker 1914. Hans första verk hade uppenbara drag av expressionism, vilket var i tidens anda, men senare övergick han till realism. På 1920-talet lade Johst gärna in antisemitiska motiv i sina pjäser och romaner, vilket uppskattades i högerkretsar.

År 1928 gick han med i den av Alfred Rosenberg grundade Kampfbund für deutsche Kultur och fyra år senare blev han medlem i nazistpartiet. 

På 1930-talet var Johst en av Tysklands mest uppburna dramatiker och utövade stor makt över kulturlivet genom sitt chefskap i författarorganisationer. 

Han blev god vän med Heinrich Himmler och hade från november 1935 rangen av SS-Oberführer. Dylika tvivelaktiga meriter låg Johst rejält i fatet efter andra världskriget. Han internerades, ställdes inför rätta som medlöpare och dömdes 1949 till tre och ett halvt års arbetsläger (vilket han redan hade avtjänat när domen föll). 

Det dröjde till 1955 innan Johst kommit ur alla rättsprocesser och kunde betrakta sig som rehabiliterad, men hans litterära karriär var och förblev ett avslutat kapitel. Däremot lyckades han publicera ett antal dikter under pseudonymen Odemar Oderich. 

Han avled 1978. 

Pjäsen Schlageter, som tillägnades Adolf Hitler och hade premiär på dennes födelsedag den 20 april 1933, räknas som Johsts största framgång. Den handlar om Albert Leo Schlageter, en tysk frikårskämpe som dömdes till döden av en fransk militärdomstol på grund av sitt motstånd (sabotage) mot ockupationen av Ruhrområdet 1923, varefter han arkebuserades. 

Nazisterna uppfattade Schlageter som en martyr och föregångare. I första aktens första scen diskuterar den unge studenten Schlageter med sin kamrat Friedrich Thiemann. De betvivlar det vettiga i att fortsätta med studierna eftersom Tyskland inte är fritt. Enligt Thiemann är det bättre att slåss än att studera. Han förkunnar sitt förakt för alla idéer som första världskrigets segrarmakter söker tvinga på Tyskland och det tyska folket, och han avslutar ordkaskaden med orden ”Jag skjuter med skarp ammunition! När jag hör ordet kultur…, osäkrar jag min Browning!” //

                                                    Ω