Vi vet från det föregående (del I) att La decima flottiglia MAS nu vände blickarna mot den brittiska örlogsbasen i Alexandria. Med endast två slagskepp kvar i Medelhavet, övriga sänkta av italienska flottan som naturligtvis också lidit svåra förluster, var det av största vikt att hejda pendeln som i detta skede tydligt svängde till Italienska flottans fördel.
De två återstående slagskeppen, Queen Elisabeth samt Valiant, låg för ankar i Alexandria och skyddades av extra torpednät, av luftvärnsartilleri, av radar och av patrullbåtar som varje natt fällde sjunkbomber i hamnen för att avskräcka fientliga grodmän.
Eftersom basen var väl skyddad mot konventionella attacker var uppdraget att försöka sänka slagskeppen som skräddarsytt för specialenheten La decima flottiglia MAS.
Den italienska u-båten Scirè avseglade från La Specia på Italiens västkust med destination Alexandria den 3 december. På däcket bar hon tre bemannade torpeder med sina dödliga sprängladdningar. En storm förflyttade det planerade anfallet framåt 24 timmar till till natten mellan den 18 och 19 december.
Genom flygspaning utförd av det italienska flygvapnet hade italienarna inhämtat goda upplysningar om fartygens ankarplatser i Alexandria. Flygfotona gav också grodmännen god insikt i hur fartygen var skyddade mot anfall.
Första allvarliga hindret för en framgångsrik attack var det stora minfält som låg utanför inloppet till den brittiska basen. Chefen för Scirè, tillika chef för La decima flottiglia MAS, kommendörkapten Borghese, saknade information om minspärrens utsträckning och tog av denna anledning ett lika djärvt som farligt beslut: han dök ner till 60 meters djup och lyckades på detta sätt passera under minorna. Klockan 18:40 den 18 december befann sig Scirè endast 1½ sjömil (knappt tre kilometer) från hamnen i Alexandria.
För att visa så lite radaryta som möjligt låg u-båten i marvatten med endast tornet över ytan när de tre torpederna på u-båtens däck sjösattes och bemannades. När torpederna väl startat mot sina mål dök kommendörkapten Borghese och satte kurs mot La Specia. De sex grodmännen kunde nu bara hoppas på ett framgångsrikt företag - den som överlevde kunde mest sannolikt se fram mot krigsfångenskap eftersom inget allierat eller neutralt land fanns i närheten.
Framryckningen till själva hamninloppet var händelselös men väl där uppenbarades ett mycket tydligt problem: hamninloppet spärrades av ett bastant u-båtsnät som omöjligen lät sig forceras! Men, som genom ett under, öppnades nätet just när de bemannade torpederna kom fram: tre jagare skulle passera in i hamnen och torpederna med sina besättningar kunde obemärkta följa med in.
Den torped som fördes av de la Penne med Emilio Bianchi som "bakryttare" styrde mot sitt mål, slagskeppet Valiant, men fann skeppet skyddat av ännu ett torpednät. de la Penne återkallade sitt förbands devis: "Kom ihåg att alltid våga", satsade allt på ett kort, gick upp i ytläge och passerade över nätet och dök omedelbart därefter. Turligt nog var slagskeppets vaktpersonal tämligen ouppmärksam - ingen väntade sig riktigt att fienden skulle våga sig in i hamnbassängen!
Det var nu som det inträffade: torpeden svarade plötsligt inte på de la Pennes kommandon utan störtdök till bottnen på ca 17 meters djup. Skälet vet vi sedan del I - en vajer hade trasslat in sig i torpedens propeller. Bianchi var dessutom försvunnen. Efter några minuters fruktlöst sökande efter kamraten återvände han till torpeden. Två alternativ återstod: ge upp företaget eller söka baxa de tunga sprängladdningarna (280 kg på land) till en plats under slagskeppets köl.
Han lyckades mot alla odds, osäkrade, och steg upp till ytan för att söka simma iland och sedan bege sig mot Italien. Han upptäcktes dock omgående av brittiska vaktposter och efter några varningsskott gav han upp och lät sig tillfångatas. Väl ombord på Valiant visade det sig att Bianchi redan var där. Han hade slagits medvetslös av den vajer som snodde in sig i torpedens propeller, flutit upp till ytan och tillfångatagits.
De båda italienarna fördes ner till en hytt belägen långt ner i fartyget och förhördes. De avslöjade emellertid inte annat än namn, nummer och grad - enligt Genévekonventionen. Trots italienarnas ovilja att lämna information om uppdraget var britterna övertygade om att de lyckats gripa dem innan deras uppdrag var utfört.
Samtliga de italienska minorna ingående i företaget var efter osäkring inställda att detonera kl 06:00 på morgonen den 19 december. När klockan närmade sig 6:00 bad de la Penne att få tala med fartygschefen på Valiant, kommendör Charles Morgan vilket omedelbart beviljades.
de la Penne berättade de utplacerade minorna de skulle detonera inom 10 minuter. Detta föranledde fartygschefen att beordrade utrymning av de nedre däcken. de la Penne som inte lämnade någon information om var minorna låg fördes åter ner till den djupt belägna hytten - en plats som enligt hans beräkningar låg rakt ovanför minorna!
Under tiden som detta hände hade slagskeppet Queen Elisabeth framgångsrikt minerats av kapten Marceglia och hans "bakryttare" korpral Schergat. Den tredje torpeden, under befäl av Martellotta och med Marino som "bakryttare", skulle leta upp och minera ett hangarfartyg som dessbättre inte fanns i hamnen denna natt. I stället minerades den norska tankern Sagona och ett antal brandbomber lades därtill ut runt tankern med avsikt att antända den olja som förväntades välla ut efter explosionen.
Kl 06:20 exploderade minorna under Valiant och de la Penne kastades runt i hytten med blev inte allvarligt skadad. Vakterna hade lämnat honom och hyttdörren stod öppen. Han gick därför upp på däck och kunde därifrån bevittna sprängningen av slagskeppet Queen Elisabeth. Laddningarna utlöstes kl 06:24 och rev upp en 58 meter lång och 18 meter bred reva i skrovet.
Minorna under tankfartyget Sagona var den enda som följde tidtabellen och följaktligen exploderade kl 06:00 Brandbomberna tände emellertid inte och det planerade eldhavet uteblev.
De fyra grodmän som attackerat Queen Elisabeth och Sagona lyckades ta sig i land men greps av brittiska och egyptiska styrkor inom ett dygn och alla sex fick tillbringa de följande tre åren i krigsfångeläger.
Den italienska förlusten av sex vältränade grodmän ur specialstyrka La decima flottiglia MAS uppvägdes med råge av att man lyckats sänka två slagskepp om 32 000 ton vardera samt ett tankfartyg och en jagare.
Bemannade torpeder togs fram och användes förutom av Italien även av England, Tyskland och Japan.
Länk till kort film (3:40) om de bemannade italienska torpederna,
SLC, "Siluro a Lenta Cora Klicka här!
Källa Rasmus Dahlberg: Dödliga uppdrag under andra världskriget
Ω
