Halifax, epilog

När redaktören för dessa rader en gång genomlevde skolan stod aldrig begreppet "källkritik" på schemat. Det som var tryckt var sant! Kanske var det så då - men inte idag när det är så lätt att skriva och nå offentlighet med det skrivna.

Tidsspegeln strävar efter att vara sann i alla lägen - men nu har redaktionen blivit varse en tveksamhet i den publicerade artikeln om the Halifax Explosion: Var explosionen i La Boiselle 1916 större än den i Halifax 1917? Eller tvärt om?

I Tidsspegelnartikeln Minorna läser vi:

Den största minan någonsin anlades och avfyrades vid La Boisselle i Frankrike. Den laddades med 27 ton Amatol och avfyrades kl 07:28 den förste juli 1916. Slaget vid Somme hade börjat. Frånsett de sentida atombomberna är detta den största laddning som mänskligheten någonsin avfyrat. Detonationen skall ha hörts ända till London!

Amatol (som inte längre används som militärt sprängämne) var en blandning av trotyl (eng. TNT, trinitrotoluol) och ammoniumnitrat. Det hade två fördelar över ren TNT - det var billigare att tillverka eftersom ammoniumnitrat var billigare än motsvarande mängd TNT och det gav en mindre rökstark (svart) detonation till följd av ökat syretillskott.

Men hur var det nu med SS Mont Blancs last av explosiva varor? Jo, enligt källorna var hon lastad med 2366 ton picricsyra (sprängkraft större än TNT), 256 ton trotyl (TNT), 62 ton bomullskrut och 246 ton bensen (en sorts bensin) i tunnor på däck.

Sammantaget ger det 2684 ton högexplosiv last - förutom de drygt 281 000 mycket eldfarliga literna bensen...

När SS Mont Blanc exploderar i Halifax hamn är hon tveklöst den största sprängladdning - förutom de nukleära - som samtidigt detonerat på vår jord!

En strid om påvens skägg kan förvisso skönjas, men: minan i La Boiselle byggdes och utlöstes av mänsklig hand (och blev på så sätt den största) - SS Mont Blanc flög i luften till följd av en olycka. Ostridigt är att the Halifax Explosion, på en och samma plats - och vid ett och samma tillfälle - drabbades av den största sprängkatastrofen i historien före atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945.

Trots en omfattande kännedom - och erfarenhet - av Klorex och socker, av kaliumklorat och svavel, av egentillverkat bomullskrut, av jodvätekristaller och aldrig lyckosamma försök att tillverka knallkvicksilver (tack och lov!) har författaren av dessa rader aldrig tidigare stött på Picricsyra. Namnet leder tanken fel: det är inte fråga om en syra utan om dess produkt - ett explosivt pulver som med fördel fylldes i artillerigranater under första världskriget.

På Nätet sägs det mesta att finna och döm om min förvåning när jag  - oprovocerad - fann en komplett "görsåhär"-laboratorieanvisning för framställning av picricsyra. Läs, förfäras och - framför allt - avstå!

Så gör du pickricsyra...

Erland Renström
Redaktör och ansvarig utgivare för e-magazinet Tidsspegeln

Katastrofen i Halifax

Klockan är 09:04:35 på morgonen den 6 december 1917 i de sammanflätade hamnstäderna Halifax och Dartmouth, Nova Scotia, Kanada när den grå himlen lyser upp av ett ljus som överträffar solens, när en oerhörd tryck- och stormvåg får många av stadens hus att rämna, sliter bort taken på andra, knäcker träd och ledningsstolpar, vrider järnvägsskenor, när ett dånande ohyggligt explosionsvrål får trumhinnor att bågna och brista, när hamnbassängen vid Pir nr 6 bokstavligen töms på vatten och en 18 meter hög flodvåg (tsunami) därefter vräker in över land, när en 3600 m hög rökpelare virvlar mot himlen! 

Vad har inträffat? De ännu levande trevar efter ett svar... Det är storkrig i världen - har Tyskland möjligen angripit en av världens största hamnar där fartygskonvojer till det krigsdrabbade Europa samlas för att avsegla mot England med krigsnödvändigheter, med mat och kläder till de drabbade folken?

Katastrofen är förödande - 1600 personer avlider omedelbart till följd av tryckvågen och kringflygande splitter av stål, trä och glas. Ytterligare 350 personer dör av sina skador - andra invalidiseras för livet. Sammanlagt skadas - men överlever - 9000 personer. Varenda byggnad inom en radie av 2600 meter från epicentrum totalförstördes eller blev helt oanvändbara till följd av sina skador. I staden fanns inte en enda hel fönsterruta. Kringflygande glödande splitter, omkullvräkta spisar och andra värmekällor startade mängder av bränder.

Det totala antalet döda kommer aldrig att fastställas eftersom många helt enkelt försvann till följd av fragmentering och förgasning. 1950 dödsfall fastställdes - man antar dock att ytterligare (minst) 50 personer omkom. Den sist återfunnene omkomne påträffades så sent som sommaren 1919 - 1½ år efter händelsen.

Den syn som mötte överlevande beskrivs av brandmannen Billy Wells, som själv fick sina kläder bortslitna från kroppen av explosionen: "... människor hängde döda ut genom fönstren - en del utan huvuden... andra hängde döda ovanpå teleledningarna..."

Vad var då orsaken till denna förödande katastrof? Jo, som så ofta, ett antal i och för sig harmlösa händelser som i ett tidsmässigt sammanhang leder fram till det ödesdigra slutet.

Katastrofen orsakades av två fartyg som kolliderar på sämsta tänkbara ställe kl 08:45 denna morgon. Det ena det utgående norskregistrerade (neutrala) fartyget SS Imo (SS för Steam Ship, ångfartyg) vilket nyss fått sin bränslelast påfylld i Halifax och nu är på väg med förnödenheter för Belgien. Det andra det inkommande franskregistrerade SS Mont Blanc på väg till konvojbildningsplats i Halifax för vidare färd mot Bordeaux. SS Mont Blanc är bokstavligen fullastat med högexplosiva varor i form av trotyl, bomullskrut, picricsyra (som trots namnet är en pulverformig produkt med en sprängkraft större än trotyl) samt, som däckslast, bensen (en sorts bensin) i tunnor. Lastens sammanlagda sprängkraft beräknas motsvara 2,9 kiloton trotyl - atombomben över Hiroshima hade en sprängkraft om ca 16 kiloton trotyl.

Tid är den grundläggande faktorn för att de två fartygen skall kunna mötas och kollidera.

En schemalagd tidsfaktor är i detta fall att det till skydd mot tyska u-båtars obehöriga intrång i hamnen fanns två u-båtsnät vars ena rörliga halva (den röda linjen t.v.) mellan Georges Island och Pir 21 varje natt stängde hamnen för all in- och utfart.


För SS Imo bestäms avfärden från Halifax inre hamnbassäng, Bedford Basin, av att kolbunkringen till följd av sen kolleverans är fördröjd. När SS Imo till sist är seglingsklar på kvällen den 5 december är hamnen stängd och man måste invänta dagsljuset den 6 december innan u-båtsnätet åter sänkts ner till botten och farleden är öppen.

SS Mont Blanc har av olika skäl blivit lite sen till Halifax och anländer när hamnen är stängd. Fartyget kastar därför ankar strax söder om u-båtsnäten för att invänta morgonen den 6 december.

Aktörerna i det kommande dödliga dramat har nu intagit sina positioner - ridån skall gå upp samtidigt med morgonljuset den 6 december 1917!

Klockan 07:30 får SS Imo, med lotsen William Hayes ombord, klartecken att lätta ankar och lämna Bedford Basin.

Under ledning av den väl erfarne lotsen Francis Mackey lättar samtidigt SS Mont Blanc ankar och styr nordvästvart in i det trånga sundet the Narrows mot Bedford Basin. Mackey som kom ombord på kvällen den 5 hade ställt fråga om yttre säkerhetsåtgärder med tanke på Mont Blancs last. Sådana var inte vidtagna - inte heller, till följd av u-båtsfaran, förde fartyget signalflagga för explosiv last.

Seglingsreglerna för the Narrows följer de internationella: fartygen skall hålla till höger i farleden och mötas "babord mot babord", dvs vänster mot vänster sida. Emellertid möter SS Imo det amerikanska fraktfartyget SS Clara som felaktigt är på väg mot Bedford Basin på farledens nordvästra sida! Lotsarna kommer överens om att mötet skall ske omvänt mot reglerna, dvs styrbord mot styrbord.

Strax efter detta möte tvingas SS Imo ytterligare in "på fel sida" - mot Dartmouth - av en nordvästgående bogserbåt som ligger nära, eller i, farledens mitt.

Nu, på ett avstånd av 1,2 km, upptäcker lotsen på SS Mont Blanc, Francis Mackey det mötande SS Imo. Han noterar förundrad att SS Imo håller fel kurs i förhållande till mötet och signalerar med ångvisslan att så är fallet. SS Imo svarar med två signaltjut att hon tänker bibehålla kursen.

Mackey beordrar nu stopp i maskin samt ett visst roder mot styrbord (höger, in mot Dartmouth). Han signalerar åter att han har rätt till fri väg.

SS Imo, som till följd av sin försenade avfärd håller en fart som vida överstiger den 5 knop som är tillåtna i sundet, svarar att hon tänker behålla sin kurs. Samtidigt står det klart att fartygen ligger på kollisionskurs och även SS Imo stoppar sin maskin.

I ett sista försök att undvika kollision girar SS Mont Blanc babord (vänster) samtidigt som SS Imo slår back i maskin. Allt är dock förgäves: SS Imo träffar SS Mont-Blanc på styrbords sida i höjd med 1:ans lastrum. 

Skadorna på SS Mont Blanc är små men några av de bensenfyllda faten i däckslasten har sprungit läck och innehållet flyter ut över däck. 

Kollisionsfarten är blygsamma 1 knop men till följd av backgången i SS Imos maskin skiljs fartygen åt med ett regn av gnistor som följd av att plåtarna gnids mot varandra. Bensen antänds och mycket snart går branden utom kontroll. Fartygschefen kapten Aimé Le Medec beordrar att skeppet skall överges - han är liksom sin besättning väl medveten om den livsfarliga lasten. 

Ytterligare bensenfat brister av hettan från branden och fartyget driver nu in mot Pir 6 på Halifaxsidan. Brinnande bensen rinner ner via luckorna till lastrummen och strax är katastrofen ett faktum: lasten exploderar kl 09:04:35.

SS Mont Blanc förintas bokstavligen och glödheta fartygsrester flyger genom luften. En del av fartygets 90 mm förliga kanon återfinns, med smält och krökt eldrör, 5,6 kilometer från explosionscentrum.

Denna del av SS Mont Blanc ankare vägande 500 kg slungas iväg 3,2 km.











Explosionens tryckvåg, tusentals atmosfärer hög, sprider sig i alla riktningar med otroliga 1000 m/s och temperaturen i explosionscentrum är 5000 grader Celsius. Shockvågen i jordskorpan sprider sig med en hastighet 23 gånger större än ljudets och noteras på orter 200 km från explosionen.

En yta om 160 hektar (1 600 000m²) runt explosionsplatsen förstörs totalt.

Många heroiska insatser gjordes för att rädda människor och egendom. En av de mest gripande och självuppoffrande rör järnvägstjänste-mannen Patrick Vincent (Vince) Coleman (bild t.v.) som arbetade bara drygt 200 meter från Pir 6. När han hörde om det brinnande fartygets dödliga last flydde han och en kollega från platsen. Coleman erinrade sig dock att flera tåg var på ingående till Halifax bl a ett passagerartåg som väntades inkomma inom minuter. Han återvände till sitt arbetsställe och började sända telegrafiska varningar till järnvägsstationerna runt Halifax. Hans sista varningssändning var (enligt Maritime Museum of the Atlantic): "Hold up the train. Ammunition ship afire in harbor making for Pier 6 and will explode. Guess this will be my last message. Good-bye boys." ("Stoppa tåget. Ammunitionsfartyg brinner i hamnen, driver mot Pir 6 och kommer att explodera. Antar att detta är mitt sista meddelande. Farväl grabbar.")

Vincent Coleman dog på sin post men räddade genom sin gärning sannolikt livet på nattågets, Passagerartåg nr 10 från Saint John, 300 passagerare.

Skadorna på det mitt emot Halifax liggande Dartmouth blev avsevärt mindre - detta till följd av att explosionen inträffade på Halifaxsidan av the Narrows. Antalet omkomna anges till 100 personer, ingen siffra finns för skadade. Byggnader skadades ävenledes här men ytterst få totalförstördes.

Det rättsliga ansvaret klargjordes slutgiltigt i ett utslag i Supreme Court of Canada och Judicial Committee of the Privy Council in London som förklarade att båda fartygen bar lika delat ansvar för olyckan - men att ingen enskild skulle fällas till ansvar.

The Halifax Explosion betecknas i litteraturen inte sällan som den största explosion förorsakad av ickenukleära sprängmedel. Det är dock visst att den största minan på västfronten, den i Boisselle, (jfr Tidsspegelns artikel "Minorna" i december 2014. https://tidsspegeln.blogspot.se/2014/12/minorna.html) är den största.

Dock, om man sammanväger ett antal ingående element som antal döda och skadade, mängden ingående sprängmedel, de direkta ekonomiska konsekvenserna av explosionen de indirekta ekonomiska konsekvenserna etc etc kommer The Halifax Explosion att inta platsen som den största ickenukleära explosionen i världshistorien.


Det finns en mängd bilder (och videor) på Internet gällande katastrofen i Halifax. Det finns av denna anledning ingen orsak att bildsätta denna artikel. 

Tidsspegeln rekommenderar emellertid starkt att läsarna ägnar lite tid åt bifogade länkar vilka ger en god bild av händelseförloppet och dess konsekvenser!

Halifax Explosion 1917
Animerad film som exakt beskriver händelseförloppet. Tid: 5 minuter

Autentiska bilder från Halifax Explosionen
Tid: 5 minuter 38 sekunder.

17 foton från Halifax efter explosionen 1917


                                                    Ω