Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.
Del III
Länk till Del II här!
 |
Generalmajor Uno Fagernäs 1942 |
VINTERKRIGET
Den som önskar fördjupa sig i detta världsberömda slag rekommenderas ett studium av Tidsspegelns artikelserie Den Vita Döden vid Suomussalmi. Där kan vi följa slaget s.a.s. dag för dag och där finns ett antal bilder på krigsbyten etc. samt hänvisningar till kartor som illustrerar slagets gång. Klicka på länken ovan!
Finska Lantmäteriet tillhandahåller ett utmärkt instrument vid namn Kartplatsen för den som önskar fördjupa sig i Finlands geografi . Besök den och bli förvånad! Länk finns här!
Från Suomussalmi kyrkby leder en landsväg rakt norrut till
Kuusamo. Trettio kilometer norr om Suomussalmi grenar sig vägen österut till
Juntusranta by varifrån det inte är långt till gränsen. Finnarna hade vid Vinterkrigets
utbrott inte någon som helst vetskap om att ryssarna hade byggt en väg från den ryska orten Uhtua [nu Kalevala] via hussamlingen Lonkka och fram till gränsen öster om Juntusranta.
Förklaringar till kartan ovan:
- Sovjetiskt uppmarschområde för 163. Gevärsdivisionen
- Junstusranta. Första byn att passera - och förklara "befriad"!
- Vägskälet där större delen av 163. divisionen svängde söderut - meden en avdelad styrka fortsatte rakt fram
- Här svänger den mindre delen av 163. norrut mot Kuusamo, men stoppas effektivt av överstelöjtnant Susitaivals bataljon som gått i ställning vid sjöpasset Piispajärvi
- Huvuddelen av 163. Gevärsdivisionen passerar Kiananniemi på sin väg mot vägskälet Palovaara - på huvudvägen mellan Soumussalmi och det norrut belägna Kuusamo
- Kiannaniemi, här passerar 163. på väg mot Palovaara vägskäl
- Palovaara vägskäl. Här svänger huvuddelen av 163. divisionen mot söder - mot Suomussalmi
- Stridsområde Hulkonniemi [finska "niemi" betyder halvö]. Här hade sovjetsoldaterna från 163. byggt starka befästningar, dvs korsur av timmer och jord, byggda så att de förutom förläggning med vedeldad kamin [=värme] även fungerade som skytte- och kulsprutevärn
Raatevägen med bron över den lilla ån/bäcken Kuomanjokki. Innan man kunde upprätta en vägspärr här avancerade 163. divisionens avdelta trupper platsen och nådde Suomussalmi. Den 44. Gevärsdivisionen, vars förtrupper anlände till området någon vecka senare , stoppades för gott i sin strävan att nå Suomussalmi och undsätta 163. divisionen. Här, 10 km från Suomussalmi och i västra änden av Raatevägen, byggdes ett effektivt finskt lås för de ovälkomna gästerna. I öster, vid den sprängda bron över Purasjokki, fanns det andra låset... Vinogradovs 44. Gevärsdivision om ca 18000 man, artilleri, stridsvagnar och kulsprutekompanier samt personlig beväpning stod inför den sista akten - total förintelse i nattliga mottistrider.Kuomanjokki.
Det lilla vattendrag som blev
44. Gevärsdivisionens slutliga öde. Här
upphörde 44. divisionens promenadseger
över Finland. Döden väntade på nästan alla
divisionens 18 000 soldater... deras gravar
finns i mossarna längs Raatevägen- Här korsar, den lilla men svårforcerade, älven Purasjoki landsvägen mellan Raate och Suomussalmi. Finnarna sprängde bron/vägtrumman och upprättade en mycket stark vägspärr vilken inneslöt 44. Gevärsdivisionen mellan spärrarna vid Kuomanjokki och Purasjoki. Mellan dessa punkter, runt huvudvägen, byggde ryssarna flera stödjepunkter - men faktum kvarstår: 44. Divisionen var dömd till undergång...
- Byn, hussamlingen, Raate. Här kom till den första skottlossningen den 30 november 1939.
Den i hemlighet byggda vägen in i Finland, mot Juntusranta, användes nu av ryssarna för att norr om Kiantajärvi rikta ett anfall mot Suomussalmi med två regementen, en spaningsbataljon, artilleri och stridsvagnar. En mindre del av den norra anfallsstyrkan ryckte fram mot huvudvägen till Kuusamo och fortsatte sedan norrut mot Piispajärvi där den effektivt stoppades av överstelöjtnant Susitaivals styrkor. Huvuddelen av 163. [ryska] Gevärsdivisionen tog en något kortare väg mot huvudleden genom att från Juntusranta avancera via Kiannanniemi till Palovaara vägskäl och sedan söderut mot Suomussalmi. På samma gång anföll övriga delar av 163. Gevärsdivisionen via Raate mot Suomussalmi vars kyrkby sålunda blev föremål för ett våldsamt anfall från två håll! Hela området försvarades endast av en svag infanteribataljon - styrkeförhållandena var var cirka en mot fjorton...
Namnet Suomussalmi är förknippat med världsrykte och ära, men i början av kriget beredde det mig de svåraste bekymren och sorgerna [Anm: general Tuompo var chef för Norra Finlands grupp, från Kuhmo till Petsamo]. För att försvara denna vidsträckta ödemark fanns till förfogande en enda gränsbataljon utan en enda kanon eller pansarvapen. Trupperna hade i all hast hunnit bygga några fältbefästningar vid den s.k. Purasjokilinjen mellan Raate [gränsen] och Suomussalmi kyrkby. Försvarskrafternas huvudstyrkor hade sammandragits hit, till den som man trodde enda anfallsriktningen. För de vidsträckta områdena och ödemarkerna norr om Suomussalmi och Kiantajärvi räckte inga andra styrkor än patruller och enskilda vaktposter! I Juntusranta by norr om Kiantajärvi fanns en enda pluton!
Detta var alltså utgångsläget i kampen om Suomussalmi. Den 7 december fick Tuompo ett besked som i någon mån lättade läget. Överbefälhavaren [Mannerheim] hade beordrat en brigad under överste Siilasvuos ledning att omedelbart lasta för transport från Uleåborg per tåg till Hyrynsalmi som förstärkning åt gruppen NordFinland som Tuompo kommenderade med Kajana som basort. Suomussalmi måste emellertid uppges [brändes av finska styrkor för att inte ge ryssarna uppvärmd logi] och ryssarna fortsatte sina angrepp med full kraft. Överste Siilasvuo skriver i sin bok Striderna i Suomussalmi:
... Av tidigare erfarenheter att döma var utsikterna för ett
anfall mot Hulkonniemi gynnsammast om de insattes från Vuonaniemi. Den sträcka
som trupperna hade att passera över sjön var ganska kort och uppmarschområdet
förmånligt... Till mitt förfogande hade jag närmast de under major Karis befäl
stående bataljonerna, Avdelta bataljon 15 och 4. Ersättningsbataljonen.
Dessutom lät jag med bilar överföra JR 64 utom 3. bataljonen i och för
uppmarsch bakom major Karis trupper. Befälet över huvudanfallsgruppen anförtroddes
åt major Kari som befann sig på platsen och var den som bäst kände terrängen
och de fientliga ställningarna..."
De blå markeringarna på kartan ovan visar var de viktigaste vägspärrarna upprättades längs Raate-vägen: i väster vid Kuomanjoki, i öster vid Purasjoki [joki = bäck, å eller älv]. På flera ställen längs vägen byggde ryssarna ett stort antal bunkrar [s.k. korsur] av timmer och jord. Dessa tjänade både som befästningar [kulspruteställningar] och förläggningar. Ryssarnas perimeter sträckte sig från knappt 100 upp till 2000 meter norr och söder om vägen.
Avståndet mellan Kuomanjoki och Purasjoki är ca 17 km. Här, mellan de blå markeringarna på kartan ovan, stod 44. sovjetiska gevärsdivisionen på den smala vägen i en lång kolonn, på väg västerut för att undsätta 163. divisionen - men förintades själv i slaget vid Raate-vägen 1-7 januari 1940
Vinterkrigets utbrott förändrade situationen för Fagernäs och för många andra. Den 17 december 1939 förordnades Fagernäs till kommendör för det nya infanteriregementet JR64 [Jalkaväkirykmentti 64, Infanteriregemente 64] sammanställt av manskap från mellersta Österbotten.
Regementet beordrades att utan dröjsmål förflytta sig till stridsområdet och utgöra förstärkning för de grupper som under dåvarande översten Hjalmar Siilasvuos ledning hade till uppgift att bromsa den ryska anfallskilen. STAVKA, det sovjetiska överkommandot, hade gett 163. och 44. divisionerna uppgiften att via Suomussalmi skära av Finland vid dess smalaste del. Läget var mycket hotfullt och general W.E.Tuompo berättar i sin bok Sotilaan tilinpäätös bl.a. följande:
 |
Generallöjtnant Wiljo Tuompo |
Detta var alltså utgångsläget i kampen om Suomussalmi. Den 7 december fick Tuompo ett besked som i någon mån lättade läget. Överbefälhavaren [Mannerheim] hade beordrat en brigad under överste Siilasvuos ledning att omedelbart lasta för transport från Uleåborg per tåg till Hyrynsalmi som förstärkning åt gruppen NordFinland som Tuompo kommenderade med Kajana som basort. Suomussalmi måste emellertid uppges [brändes av finska styrkor för att inte ge ryssarna uppvärmd logi] och ryssarna fortsatte sina angrepp med full kraft. Överste Siilasvuo skriver i sin bok Striderna i Suomussalmi:
”Den 22 december erhöll jag order om nyorganisation av 9.
divisionen. Till mitt förfogande ställdes två nya regementen JR 64 och JR 65. JR 65 var tillsvidare bundet på annat håll. JR 64
var sammansatt av både rekryter från Finlands Vita Garde och Nordösterbottens
regemente [Pohjan Rykmentti], samt av reservister från Tammerfors, Seinäjoki
och Gamlakarlebytrakterna. Regementet hade organiserats i största hast och
utrustningen var mycket bristfällig. Beväpningen var brokig. Till och med Berdangevär
var utdelade bland manskapet. [Red Anm: Berdangeväret var ett enkelskotts
bakladdningsgevär konstruerat av amerikanen Hiram Berdan 1868.] Några tält
fanns alls inte. Regementets chef var överstelöjtnant Fagernäs. Han hade tagit
emot regementet två timmar innan det ryckte ut till fronten. Huvuddelen av
regementet anlände på julaftonen - en del först följande dag. Trots den
bristfälliga utrustningen visade truppen rask hållning...
På julaftonen, då läget föreföll allra svårast, mottog jag
från NordFinska gruppen en anfallsorder, baserad på en muntlig framställning
som jag hade gjort ett par dagar tidigare. Enligt ordern skulle jag Annandag
jul angripa och slå de ryska styrkorna på Hulkonniemi. I norra delen av
Suomussalmi [Red anm: Suomussalmi var inte bara tätorten Suomissalmi kyrkby utan en vidsträckt kommun om ca 5 858 km²] skulle samtidigt en anfallsaktion inledas av överstelöjtnant
Susitaival, som med sina trupper befann sig på frammarsch mot Linnansalmi, ett
trettiotal km norr om mina trupper. Genom hans framryckning skulle den
försörjningsväg avskäras som de fientliga styrkorna på Hulkonniemi hittills
hade begagnat sig av, och som via Linnansalmi ledde till Juntusranta och [Red anm ryska] Lonkka. Emedan en betydande del av de motsedda förstärkningarna väntades till
Hyrynsalmi först under Juldagens förlopp, uppsköts anfallsföretaget till den 27
december. Med beaktande av att avståndet från Hyrynsalmi till uppmarschområdet
var ca 50 km, blev tiden för förberedelserna alltför kort. Tyvärr medgav situationen
inte något uppskov...
 |
[1] Den av ryssarna starkt besatta halvön Hulkonniemi. Den blå droppen markerar författaren Ilmari Turjas villa Turjanlinna. Väster om Hulkonniemi ligger halvön Vuonniemi vars sydände [2] blir utgångsläge för anfall [UFA] |
Annandag jul utfärdades den slutliga anfallsordern. Major
Karis grupp delades i två anfallskolonner, där JR64 under befäl av överstelöjtnant Fagernäs hade till uppgift att från södra
spetsen av Vuonaniemi rycka fram mot Hulkonniemi.
Fagernäs uppgift var att förstöra de fientliga nästen och
artilleriställningar som fanns på uddens södra del. Batteriet i Tolonen och ett
granatkastarkompani skulle understödja anfallet...
JR64 nådde Hulkonniemi vid
författaren Ilmari Turjas villa Turjanlinna. Villan hade varit inkvarteringsplats
för ryssarna men bränts ner en vecka tidigare av finska patruller. Överallt
på stranden påträffades ryska nästen. Man fann t.o.m. en
hel befästningsanläggning omfattande cirka 30 korsur för förläggning och kulsprutenästen.
Det sovjetiska motståndet var hårt.
Gång efter annan slogs de finska trupperna tillbaka. Efter att tre gånger under dagen försökt anfalla ryssarna var förbanden helt slutkörda och några ytterligare anfallsförsök
kunde inte företas den 27/12.
Fältköken forslades nu fram så långt att soldaterna direkt från dessa kunde
få mat. Nattläger fick sökas i vinterns drivor... Den första anfallsdagen gav inte det
önskade resultatet, dvs bortdrivning av ryssarna.
Oroväckande rapporter kom samtidigt från Raatehållet. Vid
middagstiden hade finska skidburna spaningspatruller konstaterat att vägen från östgränsen
var full av fientliga kolonner vilka skyndade den synnerligt allvarligt hotade 163. divisionen
till hjälp.
Nu gällde det alltså att med alla medel binda dessa nytillkomna ryssar från 44. Gevärsdivisionen till dess att 163. divisionen helt fördrivits från Hulkonniemi...
Tidigt på morgonen den 28 december inleddes ett nytt anfall...
Överstelöjtnant Fagernäs JR64 nådde så småningom fram till landsvägen [mot Kuusamo] och började rulla upp de fientliga ställningarna mot söder i riktning
landsvägsfärjan i Suomissalmi. Vid niotiden på morgonen bröt fiendens motstånd ihop framför Fagernäs
trupper.
Till en början lämnade ryssarna sina ställningar i små grupper, efter
hand blev dessa allt större. Så småningom samlades de i en kolonn på isen och en reträtt norrut av
väldiga dimensioner började längs den 35 km långa sjön Kiantajärvi. Ryssarnas flyktväg låg mot Juntusranta. Även de fientliga
trupper som fanns kvar i själva Suomussalmi kyrkby anslöt sig småningom till
den retirerande kolonnen. Det är svårt att säga, hur stor del av sovjetmaktens 163.
division som lyckades undkomma. En mycket stor del hade förintats i striderna,
många gick också sin undergång till mötes på isen där bl.a. finska kulsprutebestyckade lastbilar tog sin tribut...
Den 27-28 december 1939 går till
historien som en vändpunkt i striderna vid Suomussalmi där den ryska 163. divisionen
fullständigt förintades.
Genom en skicklig disponering [Red anm: av öv Siillasvou och hans stabschef Alpo Marttinen] av tillgängliga trupper kunde denna lysande seger uppnås. De av överstelöjtnant Fagernäs ledda trupperna spelade en mycket viktig roll för framgången på stridsfältet.
 |
Krigsbyte på Kuusamovägen. Anteckningar i Krigsdagboken för Kuusamo- bataljonens 1. kompani anger att fordonskolonnen uppgick till 6 kilometer! |
Sovjetsoldaterna efterlämnade ett ansenligt byte enbart vid
Hulkonniemi: 6 haubitsar, 6 pansarvärnskanoner, 15 fältkanoner, 11
stridsvagnar, 2 pansarbilar, 150 lastbilar, 350 hästar och en betydande del övrig krigsmateriel. Sammantaget blev bytet en utmärkt förstärkning för de dåligt rustade finska trupperna. Antalet ryska fångar uppgick till över 500.
Men kampen var inte över i och med denna seger. Efter en
natts vila och en slutlig upprensning av de ryska ställningarna gällde det att
ta sig an den 44. divisionen som längs Raatevägen trängde fram för att undsätta den nödställda 163. divisionen. Genom ständiga attacker av finska skidlöparpatruller hade
44. divisionens frammarsch på Raatevägen fördröjts eller helt avstannat. Nu gjorde Siilasvuos styrkor ett
anfall riktat mot den ryska divisionens flank, dels från en söder om
Raatevägen mot östgränsen ledande skogsväg, dels längs frusna sjöar. Siilasvuos [och hans stabschef Alpo Marttinens] strategi var att dela den ryska divisionen i hanterbara bitar, så kallade mottin, en finsk skogshuggarterm som betydde en kubikmeter staplat timmer i meterlängder, lagd för senare avtransport.
 |
Raate-vägen med avstickarna NO till Puras och SO mot Kuhmo |
De blå markeringarna på kartan ovan visar var de viktigaste vägspärrarna upprättades längs Raate-vägen: i väster vid Kuomanjoki, i öster vid Purasjoki [joki = bäck, å eller älv]. På flera ställen längs vägen byggde ryssarna ett stort antal bunkrar [s.k. korsur] av timmer och jord. Dessa tjänade både som befästningar [kulspruteställningar] och förläggningar. Ryssarnas perimeter sträckte sig från knappt 100 upp till 2000 meter norr och söder om vägen.
Avståndet mellan Kuomanjoki och Purasjoki är ca 17 km. Här, mellan de blå markeringarna på kartan ovan, stod 44. sovjetiska gevärsdivisionen på den smala vägen i en lång kolonn, på väg västerut för att undsätta 163. divisionen - men förintades själv i slaget vid Raate-vägen 1-7 januari 1940
Fagernäs fick med sitt regemente i uppdrag att med en mindre styrka skära av
de ryska förbindelserna vid gränsen [vid Raate] och med sin huvudstyrka
riva upp de ryska ställningarna vid Likoharju och Purasjoki. Efter sega strider som räckte ett
par dagar kunde den slutliga segern inkasseras den 7 januari då de starka ryska
ställningarna vid Likoharju rullades upp och den ryska divisionen i övriga mottin längs Raatevägen kunde förintas. Med "förintas" avses att divisionen upphör att existera som militär enhet och att soldaterna i den antingen dödats eller tagits till fånga. Av drygt 18 000 man undkom genom skogarna ca 700 man, 1000 togs till fånga och resten, drygt 17 000 man blev döda... De ligger alla nergrävda i mossarna längs Raatevägen. En kuslig känsla av död infinner sig om man på spänger går ut över mossarna i skymningen en sommarkväll. Redaktören för Tidsspegeln vet, ty han har varit där... Man och man förresten: 44. Gevärsdivisionen bestod av unga pojkar från Ukraina, pojkar som knappt visste vad snö var...
Även vid Raatevägen togs ett stort krigsbyte som enbart vid Likoharju utgjordes av [bl.a.] 5 stridsvagnar, 35 lastbilar, 10
motorcyklar, 20 arbetsvagnar, 50 hästar och en synnerligen riklig mängd vapen. Siilasvuo antecknar härom i korthet att "Fagernäs hade med ära
slutfört sin uppgift"!
Genom den fullständiga segern över de ryska styrkorna som Siilasvuos 9. division vann vid Suomussalmi, var det ryska hotet mot Finlands midja avvärjt.
Segern vann rykte över hela världen - men också avundsjuka. ”Segern har alltid många fäder - nederlaget
är ständigt
föräldralöst”,
lyder ett ordstäv.
General Tuompo skriver i boken Sotilaan tilinpäätös följande:
”Fastän avgörandet skedde i söder,
vid Hulkonniemi, där angreppet hade skett mot fiendens huvudstyrkor, hade
fiendens förbindelsers brytande vid Palovaara haft en avgörande viktig
betydelse för händelsernas gång. Redan kapten Salskes Sissiverksamhet vid
Palovaara hade orsakat oro och oreda i fiendeleden och även medfört stora
förluster för dem.
Härtill kom att överstelöjtnant Susitaivals framryckning till
vägkorsningen ledde till att fienden fullständigt
isolerades från sina egna enheter. Den ryska divisionen stred ursinnigt ensam,
utan kontakt med sina egna och utan möjlighet till hjälp från annat håll än
från Raate, men den planerade hjälpen [44. Divisionen] försenades.
Segern
var de gemensamma krigsoperationernas resultat även om Siilavuos grupp, som
huvudanfallsgrupp väl ledd och tappert, segt och tack vare skickliga
operationer, erhöll ett utomordentligt slutresultat. Därför är det skada att
Siilasvuo i sin i övrigt utmärkta bok om striderna helt har lämnat bort [utelämnat]
att berätta om den norra gruppens [övlt Susitaival] operationer och synbarligen avsiktligt
berättar enbart om sina egna truppers verksamhet eller om dem som var honom
underställda.
Krigshistorikerna kommer säkert en gång på basen av officiellt
material att slutligen klargöra detta. Suomussalmisegern är icke allenast
Siilasvuos och honom underställda truppers förtjänst, utan hela denna operation
eller i denna deltagande truppers gemensamma ansträngningars förtjänst".
Den som läser dessa rader av Tuompo slås troligen av att han, som Siilasvous
överordnande, tycker sig ha fått ut för lite av glorian från segern vid
Suomussalmi! Förvisso har han rätt i att vinsten inte vanns enbart av Siilasvuos mannar, men det har Siilasvuo
inte påstått, men han har givetvis i främsta hand skildrat det som var det
centrala i händelseförloppet. Avundsjukan mot Siilasvuo kom inte att
drabba bara honom själv utan även hans närmaste män till vilka dåvarande överstelöjtnanten Uno Fagernäs måste räknas. Detta skulle under de närmaste kommande åren märkas,
speciellt i Högkvarterets behandling av dem.
Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv: Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet.
Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.
- Ω -
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar