Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.
Del IV
 |
Generalmajor Uno Fagernäs 1942 |
 |
Pitkäranta ligger i Ryssland sedan fredsfördraget med Sovjetunionen i Paris 1947 (eld upphör 1944) |
De av Siilasvuo ledda trupperna vid Suomussalmi skulle inte få många dagars frist och vila efter den stora segern innan nya uppdrag väntade. Det allmänna stridsläget krävde att 9. Divisionen delades i två delar: under Sillasvuos befäl beordrades huvuddelen till Kuhmo medan JR 64 under Fagernäs ledning kommenderas till trakterna nordost om Ladoga. Läget på denna krigsskådeplats var både rörigt och hotande: det fanns tecken som tydde på att ryssarna längs Ladogas kust sände ut trupper som skulle anfalla i ryggen på Karelska näsets armé.
Om färden till det nya frontavsnittet skriver Erkki Airas i
sin bok Pitkärannan miehet bl.a. så
här:
Natten till den 15 januari
vaknade vi efter en till synes oändlig tågresa av ett högt ropande och
skränande. Tåget hade åter stannat men den här gången anade vi att vi hade
kommit till ändpunkten. Stationsområdet är fullt av män och alla slags
förnödenheter. Med ficklampan granskas det man bär. Här och där tänds en tobak.
På stationsbyggnaden finns ingen skylt men någon har ryktesvis fått reda på att
vi befinner oss på Leppäsyrjä station längs Suojärvibanan.
Från stationen
fortsätter vi till fots i ödemarken i riktning sydost. Inledningsvis möts vi av
snöslask men efterhand övergår väderleken i sträng kyla. Efter ett dygn har vi
en temperatur om minus 43 grader! Vår marschriktning går via Syskyjärvi där en
isande vind medför svåra köldskador.
Efter ett drygt dygns marsch var man framme i
Nietjärviterrängen och tog en paus intill byvägen mellan Nietjärvi och
Pitkäranta invid Tierisuo.
Håkan Mörne har i sin bok Ärans vinter skildrat regementets ankomst till frontavsnittet på
följande sätt: Men ytterligare en trupp
anländer till den nya krigsskådeplatsen. 64. Infanteriregementet som under sin
begåvade och djärve kommendör, överstelöjtnant Fagernäs, varit med om den stora
segern vid Suomussalmi hade ställts till general Hägglunds förfogande och dirigeras
samma väg som major Aho [en bataljon som tidigare anfallit] mot Pitkäranta.
Överstelöjtnant Fagernäs regemente förtjänade knappt denna benämning
[regemente] så svårt som truppen hade decimerats, inte blott vid Suomussalmi
utan även under nedmarschen i Ladogaområdets råa luft och fruktansvärda köld
där köldskadorna vållade stor manspillan.
Airas berättar om samma problem då han beskriver att av
andra bataljonens manskap har ungefär varannan, av läkaren, fått en tyglapp över
näsan vilket tyder på köldskada. Överstelöjtnant Fagernäs kallade småningom
sina bataljonskommendörer till samtal och delgav läget: Längs stranden av Ladoga har väldiga fiendestyrkor trängt in med avsikt
att falla vår på Karelska näset stridande armé i ryggen. Två fientliga
divisioner är omringade i Kitelä-Koirinoja terrängen i riktning sydväst.
Fienden har grävt ner sig och ordnat en stark försvarsställning. Järnvägslinjen
till Pitkäranta är starkt bemannad. Till Salmi och Pitkäranta har kommit nya
truppenheter och nya väntar därtill i Salmi för att komma till undsättning. Vår
stridsavdelning, KILPA, har till uppgift att erövra Pitkäranta.
De tidigare styrkorna hade inte orkat forcera motståndet,
frågan var nu om Fagernäs styrkor skulle klara det.
Mörne skriver: Men
dessa män är dock i stånd att spärra vägen och besätta kusten på en lång
sträcka och samtidigt säkra sig mot de ryska styrkorna i norr vilka därmed blir
avskurna. Så tar kampen mot Pitkäranta vid.
Här bildades en ny front med utsträckning i terrängen öster
om Nietjärvi och samtliga trupper på detta avsnitt underställdes
överstelöjtnant Fagernäs. Hans hela styrka när den var som starkast uppgick
till sex försvagade bataljoner. Dessa ställdes mot tre ryska infanteridivisioner,
en kavalleridivision, understödda av tre sektioner tungt artilleri. I praktiken
innebar detta en hel sovjetisk armékår - med hela dess tyngd. Den finska inringningsmanövern
var framgångsrikt genomförd i slutet av januari. Stridens låga skulle likafullt
länge brinna het och röd i spridda härdar över det vidsträckta området från
Syskyjärvi och Koirinoja i väster till Uomaa och Mantsinsaari i öster
Vid Vinterkrigets slut hade överstelöjtnant Uno Fagernäs och hans underställda soldater kämpat i två stora och krävande strider [Suomussalmi och Ladoga-Karelen] vilka avsevärt höjde Finlands armés renommé såväl hemma som utomlands. Han hade med framgång löst de uppgifter som hade förelagts honom och belöningen skulle inte vänta på sej. Armékårens kommendör W. Hägglund föreslog att han skulle befordras till överste. Framställningen lyder [maskinöversatt] så här:
14.03.1940. Jag föreslår att överstelöjtnant Frans Uno Fagernäs skulle befordras till överste på grund av de ledaregenskaper han uppvisat inte minst i de svåra försvarsstriderna mot den överlägsna fienden i Pitkärantas terräng. IVAK Kom. Generalmajor W. Hägglund
Det sägs att överbefälhavaren Mannerheim var väl medveten om Fagernäs insatser och i stället för överste hade önskat befordra honom till generalmajor. Huruvida denna berättelse är korrekt eller ej har inte kunnat verifieras, men tanken väckte enligt uppgiftslämnaren motstånd i högkvarteret - inte minst för att Fagernäs var svenskspråkig! Vara hur som helst med detta, han befordrades till överste enligt Överbefälhavarens dagorder nr 43/4.4.1940. Därförinnan hade han den 18 februari erhållit Frihetskorsets andra klass och den 25 april 1940 erhöll han Frihetskorsets första klass - kanske som en kompensation för den uteblivna generalsbefordringen?
Fagernäs insatser kom även till synes på annat sätt.
Tidigare hade hans underställda truppenheter varit antingen bataljon eller
regemente men den 1 maj 1940 förordnades han till 15. Divisionens kommendör.
Detta var ett klart tecken på att han ansågs kunna hantera de uppgifter som
endast anförtroddes den högsta officerskåren. Från kommendantskapet för 15. Divisionen omplacerades han senare under sommaren, till följd av omorganisering
inom försvarsmakten, till chef för Norra Österbottens militärlän med stationeringsort
i Uleåborg. Den 1 mars 1941 blev han förordnad som kommendör för Uleåborgs län.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar