Operation Gomorra - 42 600 människor möter Döden i världens första eldstorm

Brittiska Lancasters fäller brand- och sprängbomber...

”Elden verkade bli en levande varelse, som ändrade kurs efter behag, förtärde allt i sin väg och genererade en värme som smälte glas och bestick och förvandlade tegelstenar och människor till aska”… Hamburg, juli 1943

Strategisk bombning utvecklades under mellankrigsåren för att undvika det blodiga, stillastående, skyttegravskriget under Första världskriget. Avsikten med strategisk bombning var att förstöra en fiendes förmåga att bemanna, träna och rusta för en krigsinsats. Strategiska bombningar tog sikte på fabriker, infrastruktur och andra ekonomiska motorer. Dess förespråkare trodde att flygräder mot sådana mål kunde ha mer än bara materiell effekt av förstörelse: en flygkampanj mot befolkningscentra kunde också påverka fiendens hemmafrontsmoral. Ett av länderna som anammade denna idé var Storbritannien, och detta formade utvecklingen av Royal Air Forces (RAF) Bomber Command. Som ett resultat av Nazitysklands aggression inledde England en strategisk bombkampanj över Tredje riket.

 

Air Chief Marshal
Sir Arthur Travers Harris

Chefen för RAF:s Bomber Command, marskalk Arthur "Bomber Harris" Harris, skrev till sin överordnade, den brittiska regeringen, följande "... att vara ärlig mot allmänheten angående syftet med den planerade bombkampanjen och öppet tillkännage att:
 

• syftet med den kombinerade bombplansoffensiven... bör otvetydigt och offentligt anges. Målet är förstörelsen av tyska städer, dödandet av tyska arbetare och störningen av det civiliserade livet i hela Tyskland

 

• det bör understrykas att förstörelse av hus, allmännyttiga tjänster, transporter och liv, skapandet av ett flyktingproblem i en aldrig tidigare skådad omfattning, och nedbrytningen av moralen både hemma och vid stridsfronterna av rädsla för utökade och intensifierade bombningar, är accepterade och avsedda syften med vår bombpolitik. De är inte biprodukter av försök att slå ut fabriker


Arthur Harris (1943)

 
I början av kriget undvek Bomber Command att fälla bomber över civilbefolkningen, men sådana överväganden förkastades efter den tyska räden mot Rotterdam och inte minst efter slaget om England, dvs den tyska bomboffensiven mot England under tiden 7 september 1940 till 21 maj 1941. RAF bombade städer i Tredje riket redan i maj 1940 och anföll då skeppsvarv och fabriker längs Rhen- och Ruhrdalarna. Men redan under dessa tidiga räder förstod RAF-besättningarna att precisionsanfall med bombfällning från 4500 till 6000 meters höjd inte var kostnadseffektiva - eller ens möjliga...
 
Även om det aldrig var den officiella policyn riktade sig därför brittiska bombplan på hela städer med hjälp av en metod för ytbombning. De första tyska offentliga påståendena om offer från RAF-räder överdrevs ofta av den tyska propagandan, men snart nog skulle siffrorna matcha den bistra verkligheten.
 
År 1943 hyste staden Hamburg [norra Tyskland] många tillverkningsanläggningar och transportcentra. Hamburg var också platsen för Blohm+Voss-varven, vilka byggde de u-båtar som hotade Storbritanniens existens.
 
Sommaren 1943 var ovanligt torr och varm och RAF Bomber Commands chef, flygmarskalk Sir Arthur "Bomber" Harris, beslöt att den nordtyska staden Hamburg var ett intressant och passande mål för ett fullskaletest av idén med ytbombning. Harris ville slå till mot detta industricentrum och beordrade därför en 10 dagar lång bombkampanj riktad mot staden. Kodnamnet var Operation Gomorra, en referens till den bibliska berättelsen om det regn av svavel och eld som utplånade syndens stad, Gomorra.
 
Gomorra, ursprungligen planerad till den 22 juli 1943, försenades två dagar på grund av att operationsmålet var täckt av moln. Den 24:e juli hade himlen klarnat och de operativa villkoren därmed goda.

Sterling

Lancaster

Med start klockan 22:00 på kvällen den 24 juli, lyfte 791 brittiska bombplan och styrde i skydd av mörkret mot Tyskland. Flygflottan bestod av brittiska bombplan av typen Lancaster, Stirling, Wellington och Halifax vilka var grupperade i sex anfallsvågor.

Halifax

Varje våg bestod av 100 till 120 flygplan - och avsikten var naturligtvis att åstadkomma så mycket förstörelse som möjligt.

Wellington

Bomber Commands arsenal av sprängbomber. Notera att
vikten [angiven på bomberna ovan med krita] är angiven i pund = 454 gram.
Kvartersbomben [Blockbuster] längst från kameran med
en vikt av 12000 lb blir alltså 5,5 ton högexplosivt sprängämne.
Inte sällan tidsinställt...

Engelsmännen hade utformat en speciell teknik för att nå maximal effekt av ett bombanfall. Man hade provat att "dränka" målet med enbart sprängbomber men funnit att effekten begränsades till just den plats där bomben exploderade. Hur kunde man öka effekten och nå största möjliga förödelse per ton fällda bomber? Jo, om man först "öppnade upp husen" med sprängbomber och sedan spred ut brandbomber över raserade husvindar och söndersprängda lägenheter skulle
den uppkomna branden fullgöra arbetet så mycket bättre än vad enbart sprängbomber skulle göra.

Helt enkelt: maximal förödelse på marken per ton fällda bomber.

Engelsk brandbomb INC 4lb

Brandsatsen i INC 4lb bestod av 1,8 kg Termit, en blandning av aluminium och järnoxid som brinner med mycket hög temperatur. Bombens tändanordningen sitter i bombens högra del [bild ovan]. Bomben är svår, för att inte säga omöjlig, att släcka. Brandbomberna förvarades i en bombkapsel som efter fällning sprängdes i luften och spred ut brandbomberna över en stor yta. Brandbomben på bilden är en oantänd bomb från anfallet på Würzburg 16 mars 1945. Antalet, över Würzburg vid anfallet fällda brandbomber av denna typ, uppgick till ca 315 000 stycken...

Tysk 88 mm luftvärnskanon

Till skydd av viktiga anläggningar och städer hade Tyskland byggt ett starkt och integrerat luftförsvar bestående av jaktflyg och luftvärnskanoner. Dessa komponenter hade stöd av mycket kraftiga luftvärnsstrålkastare med 150 cm reflektorer och en belysningräckvidd om 8 - 10 km. Den tyska 88 mm luftvärnskanonen var formidabel med en maximal skjuthöjd om 12 km - långt högre än maxhöjden 9500 meter för de allierades bombflyg [t ex B17, Flying Fortress]. 88 mm luftvärnskanonen visade sig också ha överlägsna skjutegenskaper som pansarvärnskanon och ingick som standard i tyska pansarvärnsförband. 88 mm pansarspränggranaten trängde igenom alla då använda stridsvagnspansar.

Tyska Luftwaffesoldater vid den mobila
Würzburg radarstationen.

Britterna hade redan tidigt uppmärksammat förekomsten av den tyska stationära radarenheten Freya. Efter visst laboratoriemässigt letande hade de funnit Freyas frekvens och kunde i viss mån störa den med stora mängder aluminiumremsor som släpptes från flygplan. Aluminiumremsorna detekterades av Freya och gav ett eko på tyska radarskärmar. Ekot kunde tolkas som ett annalkande bombföretag. De allierade kunde med hjälp av aluminiumremsorna simulera ett bombanfall mot mål i syd, vilket fick tysk jakt att ledas och samlas sydvart medan det skarpa anfallet utfördes i norr. Emellertid hade britterna nu funnit bevis på existensen av en ny tysk radar som hade förmågan att hitta ett brittiskt bombplan, låsa på det och leda tysk nattjakt och/eller luftvärnskanonernas eld (FlaK) mot målet. Via fotospaning hade man funnit att det sannolikt rörde sig om en mobil radar som var liten till måttet och troligen billig att tillverka. I övrigt var väldigt lite känt om den. Vad man funnit var den mobila radarenheten FuMG.39 Würzburg. Mer om den kan läsas i den fängslande artikeln Operation Biting - Brunevalräden

 
Den natt då Operation Gomorra inleddes gjordes Luftwaffes radarstationer i princip oanvändbara med hjälp av utsläppta aluminiumremsor och deras ekon.
 
Bombplansgrupperna leddes fram till målet av flygande s.k. Pathfinders [stigfinnare] som med fallskärmsljus markerade flygvägarna [vitt ljus] till staden samt riktpunkterna för de sex anfallsvågornas bombfällning [grönt, gult eller rött].
 
Bombfällningsljusen brann så ljust och färgglatt att tyskarna där nere på marken kallade dem Tannenbaumen [julgranar]. En tysk på marken mindes dem såhär: "Jag stod där och tittade... på den underbara himlen... det var vackert, mycket vackrare än ett fyrverkeri. Men den skönheten var kortlivad!"
 
Mellan klockan 01.00 och 02.00 släpptes 2 300 ton bomber över staden, vilket var världens dittills största bombfällningen under ett och samma flyganfall. I bombfällningen ingick 3,6 ton Blockbusters [kvartersbomber] och 1,8 ton Cookies [mindre kvartersbomb] tillsammans med över 350 000 brandbomber á 1,8 kg.
 
Ögonvittnen beskrev det timslånga anfallet som fyllt av en obruten ström explosioner. Tiden stod stilla när människor trängdes in i skyddsrum, skakande så som källarnas betongväggar skakade. Utan lampor, vatten eller mat kunde människorna som tog sig i säkerhet bara vänta. Det mesta av förstörelsen kom inte från explosionerna, utan mycket riktigt från de efterföljande bränderna. Bland de fällda högexplosiva bomberna fanns även de som var tidsinställda. När dessa bomber exploderade, efter en kvart från nedslaget, efter en timme, efter en dag... allt efter hur tänduret var inställt, dödades även de brandmän som försökte släcka bränderna...
 
Räden mot Hamburg var stridsmässigt mycket kostnadseffektiv: av 791 startande flygplan återvände inte 12 stycken...
 
När gryningsljuset långsamt kom och förvandlade skräckens natt till dag kom de överlevande upp från sina skyddsrum. De såg bara tjock svart brandrök över staden, rök från många tusen bränder - många brann i flera dagar. Långt in på förmiddagen var solen knappt synlig...  dess klara strålar kämpade närmast förgäves med att tränga igenom brandröken.
 
De materiella skadorna var enorma och ingen del av centrala Hamburg var oskadd. Utöver de fysiska skadorna var den känslomässiga inverkan på Hamburgborna noterbar. Många  tusental var chockade och mycket osäkra på vad de skulle göra om nattens händelser upprepades. Den första räden mot Hamburg hade gjort många invånare mentalt omtöcknade av allt det våld och den förstörelse som drabbat deras stad...

B-17 Flying Fortress

För invånarna i Hamburg var detta emellertid bara början. Fler räder skulle mycket snart komma. När eftermiddagssolen äntligen slog igenom rökmolnen, anlände 123 amerikanska B-17 Flying Fortress bombflygplan till staden. 

    

    Den amerikanska strategin för strategisk bombning var mycket annorlunda än den brittiska. US Army Air Forces (USAAF) omfattades av doktrinen om dagsljusprecision vilken innebar att man så långt möjligt sökte undvika ytbombning och endast slå mot definierade militära och strategiska mål. I hopp om att undvika de politiska resonemangen kopplande till den moraliska aspekten av massövergrepp på civila, satte USAAF stor tro till sina nya Norden Mk XV bombsikten. 

    De amerikanska formationerna var ganska sårbara där de flög utan jakteskort och där de var tydligt synliga för tysk radar och tyska dagjaktplan. Den 25 augusti var bombmålen för amerikanerna Hamburgs varv samt Klöckners flygmotorfabrik.

 
Med obegränsad sikt närmade sig den amerikanska formationen Elbeflodens mynning när tyska jaktplan dök upp - amerikanarna kom dock fram till staden utan förluster. Röken från nattens anfall - och de ännu pågående eldsvådorna - störde precisionsbombningen och gjorde det svårt att lokalisera utsedda mål. En lucka i röken gjorde att bombfällarna äntligen kunde se ett fartygsvarv i området men motorfabriken förblev skymd. Grupperna som tilldelats Klöcknerfabriken höll därför inne sina bomber och fällde dem senare över bangården i Heide.
 
Hälften av de återvändande bombplanen ådrog sig skador från antingen FlaK [Flugabwehr-Kanone, tyska, luftvärnskanon] eller tyska stridsflygplan. 123 stycken B-17 lyft den dagen, 14 av dem tvingades att återvände hem redan under utresan. Av de 109 B-17 som anföll Hamburg återvände aldrig 15 stycken vilket i sig betyder en förlustsiffra på 12 procent. Sådana siffror skulle bli en dyster standard för 8th Bomber Command hösten 1943. Förlusterna var så allvarliga att en amerikansk flygbesättning statistiskt sett inte kunde överleva sina erforderliga 25 stridsuppdrag... Dessutom föll bara 60 procent av de amerikanska bomberna på eller nära de utsedda målen - trots de fina bombsiktena.
 
Påföljande dag flög 121 stycken amerikanska fullastade B-17 med Hamburg som mål. Till följd av problem med navigeringen och flygformationsproblem kom endast 54 bombplan till målet. Totalt 67 flygplan återvände redan under utfärden till hemmabasen.
 
Vid målet fanns denna gång turligt nog inget fientligt flyg - de var upptagna med att försvara Hannover mot ett annat bombföretag - men FlaK i Hamburg utgjorde också ett dödligt hot. Medan röken från bränderna efter den tidigare RAF-räden i princip hade börjat tunnas ut skymde enstaka väldiga rökplymer utsedda varvsmål och dieseldrivna elkraftverk. Under en tidsrymd av cirka en minut över målen fällde amerikanerna 126 ton bomber exakt och i enlighet med deras förkrigsdoktrin. När de återvände hem dök Luftwaffe-jaktplanen upp, denna gång sköts två Flygande Fästningar ner.

Staden hade nu uthärdat tre dagar av bombningar men ännu återstod det värsta. Klockan 22:00 den 27 juli sände Bomber Command 787 bombplan inklusive Pathfinders vilka släppte sina markerande gula bloss [julgranar] strax efter midnatt. De 722 flygplan som nådde målet började släppa de första av sammanlagt 1 174 ton spräng- och brandbomber klockan 01:00. Bomberna, vilka föll kontinuerligt under de följande 45 minuterna, slog till stor del ner i den östra delen av staden och bränder uppstod omedelbart. En RAF-pilot erinrade sig senare: "Vi behövde ingen navigering. Vi kunde se Hamburg när vi var över Nordsjön... med de färgade blossarna och lågorna... det var hemskt." Denna brinnande yta, accentuerad av de fallande julgranarna, observerad från ovan tedde sig alltså skrämmande - men scenen nedanför i staden var helt enkelt något ofattbart - något som aldrig tidigare skådats...

När sista bombplanen klockan 01:47 släppte sin last höll redan den aldrig tidigare i historien skådade Eldstormen på att byggas upp. Ett vrålande hav av lågor växte fram med temperaturer som snabbt steg till över 1 000 grader Celsius. Den av lågorna upphettad luften steg uppåt över brandhärdarna och skapade därmed ett vakuum som genast återställdes genom att ny luft från alla håll sögs in mot brandhärden - och därmed matade det snabbt växande infernot med syre. Processen accelererade och genererade en vind som från alla sidor blåste in mot brandhärdens centrum med en hastighet av 55 till 75 m/s, långt starkare än en orkan [33 m/s]. Allt löst följde med vinden, träd rycktes upp med rötterna, människor bokstavligen sögs in i elden... Förutom den utstrålade värmen och det växlande ljuset så dånade och vrålade elden. Ett ögonvittne mindes: "Vilket ljud det var! Det var helvetet, det var helvetets bränder. I helvetet är det inte bara varmt - där är också mycket hög ljudnivå. Eldstormen helt enkelt vrålade!"
 
Elden verkade bli en levande varelse som ändrade kurs efter behag, förtärde allt i sin väg och den genererade en värme som smälte glas och bestick och förvandlade tegelstenar och människor till aska. Under oändliga timmar brann staden. Asfalten brann, av hettan förvridna spårvagnsskenor slets av och pekade mot himlen, av byggnaderna fanns bara sotsvarta fasader kvar - och i groteska poser fanns överallt starkt förkolnade lik... detta fullkomnade den helvetiska scenen...  

     Även om inget definitivt antal dödsoffer någonsin kunde fastställas anser man idag att 42 600 människor miste livet som konsekvens av detta enda anfall. Många döda återfanns i luftskyddskällare [skyddsrum under jord] där branden i ovan- och omgivande byggnader förbrukat allt tillgängligt syre - och därmed kvävde dessa skyddssökande.

 
Men, mer eld och svavel skulle regna över Hamburg. Två dagar senare, den 29–30 juli, kom 777 RAF-bombflygplan till staden. 

    

Messerschmidt Bf 109
Tysklands arbetshäst som jaktplan under Andra världskriget
Antal tillverkade: 33 984

    Denna gång var Luftwaffes jaktplan Bf 109 och Fw 190 närvarande och på alerten. Drygt 30 stycken av de Allierade bombplanen kom aldrig att landa på hemmabasen i England igen. 

Focke Wulf Fw 190
Dödligt tyskt jaktflygplan i tjänst från 1941
Ansett som andra världskrigets bästa jaktflygplan.
Antal tillverkade: 20 000

Trots dessa tyska individuella luftsegrar kom emellertid huvuddelen av bombplanen in över staden. Strax efter midnatt släppte, under 45 minuter, flygplanen sina bomber över ett mycket bredare område än tidigare. Trots det otydliga spridningsmönstret inträffade en andra eldstorm, men denna gång i de norra delarna av Hamburg. Många invånare hade flytt från staden efter de tidigare luftangreppen, men ett stort antal fanns faktiskt kvar. Uppskattningar som gjordes senare anger cirka 1000 omkomna denna natt - samtidigt brändes det mesta av Hamburgs förorter ner.

     Även om det inte verkade finnas mycket kvar att bomba i staden startade RAF en fjärde räd den 2–3 augusti men bombplanen möttes då av så dåligt väder att de tvingades sprida ut sig över norra Tyskland vilket besparade Hamburg ytterligare förödelse och död.
 

Det vettlösa bombkrigets ansikte... Inte ett enda område
i Hamburg undgick bomber och eld... 80 procent av staden
utplånades

De fruktansvärda scenerna i Hamburg skulle snart nog upprepas över hela Tyskland. Vildheten och våldet som visades under operation Gomorra fick den tyska rustningsministern Albert Speer att skriva, "Hamburg... satte Den straffande Guden i min förgrund...." Han fortsatte med att skriva "en serie attacker av detta slag, vid behov förlängda sex månader eller mer, skulle få den tyska vapenproduktionen att stanna." 

Resultatet av denna Bomber Harris nya strategi var att antalet döda civila i Hamburg uppgick till 42 600 personer. 125 000 invånare skadades och 900 000 blev hemlösa. Hela Hamburgs inre stad totalförstördes.

Under Operation Gomorra släpptes totalt 8621 ton bomber över staden. 580 verkstäder totalförstördes samt tre ubåtar under byggnad. Under kriget som helhet genomled Hamburg totalt 213 luftanfall med 101 000 sprängbomber och 1,6 miljoner brandbomber. Av stadens byggnader förstördes 80%.

Psykologiskt blev detta mördandet av civila, som vi idag anser brottsligt, att den tyske medborgaren stärktes i sitt hat mot de som anföll dem, dödade deras familjer och bokstavligen krossade deras hem. Hur skulle de, om de ens så ville, kunnat påverka en totalitär militärstat med full kontroll över varje medborgare? Nazismen härskade i varje vrå av Tyskland på ett sätt som inte låter sig förstås av den sentide betraktaren med mindre än genom ett ingående studium av de museer över nazismen som finns i dagens Tyskland. 

Hamburgs återhämtningsförmåga var emellertid stor. Inom fem månader var stadens fabriker och varv tillbaka på 78 procent av sin krigsproduktion före bombningarna.

Staden Hamburg drabbades aldrig mer av luftanfall med sådan kraft som bombningarna i juli 1943 - nu låg andra tyska städer i Butcher Harris [slaktaren Harris; han kallades på goda grunder så] och bombfällarnas hårkorssikten. Under de kommande två åren skulle, i princip alla tyska städer med mer än 10 000 innevånare möta ett liknande öde...

                                                                                               

                                                                                                    - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv en e-post till erland.renstrom@telia.com I brevet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga Del II

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del II

Länk till Del I här!

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

GARDESJÄGARBATALJONEN

I slutet av år 1929 utsågs Uno Fagernäs till kommendör för Gardesjägarbataljonen (GJB ) som då var förlagd till Vasa. Ralf Erik Klockars har i sin bok om GJB 1918-34 beskrivit denna händelse på följande sätt:

”GJB:s stab, Vasa den 30.8.1929. Dagorder N:o 61. Republikens President har medelst militärorder N:o 44/27.8.29 transporterat PPP 2:s kommendör överstelöjtnant Fagernäs till kommendör för GJB".

Klockars fortsätter: Den nye kommendören var ju, som kompanichef och tf bataljonskommendör, en av GJB:s traditionsskapare och upplevde bataljonens tillblivelse fram till hösten 1918. Den bataljon som han nyss övertagit var dock någonting helt annat än den han lämnade 11 år tidigare. "Fichte" som Fagernäs hade kallats i Tyskland - och även långt senare - hade ju rötterna djupt i den svenskösterbottniska jorden och hade därmed alla förutsättningar att snabbt få ett förtroendefullt grepp om sina disciplar...

Det årliga minnet av Jägarnas ankomst till Vasa högtidlighölls den 25 februari 1930. Det var den nye kommendörens [Fagernäs] första årsdagsfirande och festligheterna refererades i tidningen Vasabladet på följande sätt: 

Gardesjägarbataljonen i Vasa firade sin årsdag i går med parad, kyrkogång och fester för officerare och manskap. Kasernbyggnaderna var, liksom många byggnader i stadens centrum, pryda med den finska flaggan. Klockan 12.50 uppställdes för parad på kaserntorget bataljonens första och andra kompani samt kulsprutekompaniet. Kommenderande officeren, kapten Boström, lämnade av trupperna till bataljonskommendören överstelöjtnant Fagernäs, som höll följande tal till bataljonens soldater:

"Gardesjägare! En person, som icke hyser aktning och respekt för sina föräldrar, är fel uppfostrad och saknar de elementära betingelserna för en sund och nyttig samhällsverksamhet. Ett folk, som förnekar sitt ursprung och ringaktar fädrens gärningar, ett folk utan pietet för arvet från svunna släktled, saknar blick och förståelse för de kulturbringande faktorerna och kontinuiteten i den historiska utvecklingen. I vår materialistiska och mekaniserade tid, som speciellt i detta land karaktäriseras av ett ofta hänsynslöst forcerat nydaningsarbete på samhällslivets olika områden, och vilket arbete mången gång avslöjar ett cyniskt förakt för gångna generationers livsideal och rättsbegrepp, har vi skäl att då och då allvarligt begrunda traditionens makt som positiv faktor i det mänskliga livet. En sådan stund, helgad åt förpliktande minnen, är för oss Gardesjägare, denna dag - bataljonens årsdag. Det behövs inga djupa psykologiska insikter för att fullt förstå ärorika traditioners sporrande inflytande och rika impulser på en truppenhets ambition och arbete. Vi veta det alla av egen erfarenhet.

Nu kan emellertid mången fråga sig: vilka traditioner äger denna bataljon? Ha vi någonting att yvas över framom andra truppenheter, har vår årsdag någon reell bas för en stoltare attityd och stramare hållning, för en käckare honnör än andra truppers årsdagar?

Det finns mycket berättigat i den kritik som i dag riktas mot den del av trupperna från vilken Gardesjägarbataljonen räknar sina anor. Det finns många sjuka punkter och föga vackra detaljer i Jägarrörelsen som kunna leverera stoff åt en kritiklysten granskare. Enskilda av dess representanter ha dessutom mången gång visat prov på en pösande stolthet av mindre sympatisk art, pockat på en respekt, som de som enskilda individer icke ha skäl att tillgodoräkna sig. Allt detta skall villigt erkännas. Men denna överlägsna kritik träffar trots allt endast mer eller mindre obetydliga detaljer. Det väsentliga i rörelsen, dess bärande idé dess positiva mål och resultat, går fri för en avog bedömares kitsliga anmärkningar. Den ampra kritiken träffar endast det bristfälliga instrument som förde den fosterländska idén till seger.

En kritik som förbiser detta och subjektivt sysslar med enskilda individers mänskliga svagheter, bottnar sist och slutligen i egen andlig fattigdom och framlägger bevis på en ytterst snäv historisk synvinkel hos kritikern.

En brinnande tro på idealens makt i livet, en stark förtröstan på egen kraft, djärva tag och höga mål, seg uthållighet och offensiv beredskap i de mest kritiska situationer, allt detta fann ett sammanbitet, kollektivt uttryck i 27. Jägarbataljonen. Då jag i dag ser mig föranlåten att påpeka detta, sker det icke enbart i egenskap av anspråkslös representant för denna bataljon, utan som kommendör för Gardesjägarna och som försvarare av dess traditioner för vilka jag på denna dag fordrar tillbörlig respekt! 

Arvet efter 27. Jägarbataljonen befinner sig just däri, att vi ställt uppräknade egenskaper som rättesnöre för oss. Om vi lystra till dessa paroller och förverkliga dem i vårt liv, då hedra vi även samtidigt den finländske krigarens ädlaste egenskaper och vackraste minne från gångna sekler, då hylla vi bäst de stolta ideal som nationalskalden frambesvurit, ideal vars tändande och eggande kraft var ett av de blankaste och skarpaste vapnen i frihetskampens förberedelse och genomförande. Men det är trots allt icke nog med att passivt motta ett arv och så att säga leva på dess räntor. Det gäller för oss att genom positivt arbete förkovra arvet och skapa nya traditioner. Må envar se till att Gardesemblemen icke bli enbart en simpel dekoration, utan att vår uniform är och förblir ett garantimärke för verklig elit!"

Det är (förhoppningsvis) med nutidsintresse och beundran man läser dessa ord framförda av en österbottnisk överstelöjtnant för nu 95 år sedan. Framställningen är minst sagt mästerlig. Bland finska generalkårens medlemmar fanns det säkert bara några få som kunde åstadkomma en dylik analys av Jägarrörelsen. Men Fagernäs tal säger också en hel del om honom själv som person och på hans sätt att tala till sina soldater. Lägg märke till medgivandet av en berättigad kritik mot vissa av Jägarrörelsens företrädare - men samtidigt ett skarpt fokus på den röda tråden i strävandena.

I ett annat och senare tal gick han till svidande vidräkning med den i hans tycke orealistiska fredsrörelse som svepte fram i Europa efter första världskriget. "Rotlösa ideologier, utan kontakt med det verkliga livet, enbart skada vårt sönderpolitiserade samhälle" sade Fagernäs i sitt tal. Men han klandrade också dem som inte ville foga sig i att åtlyda demokratiskt givna lagar utan i revolutionsivern försöka sätta sig över dessa och med våld ta den lagliga makten i sina händer. 

Kanske var det kännedomen om Uno Fagernäs inställning och lojalitet till statsmakten och landets regering som gjorde att han under Mäntsäläupprorets dagar fick sig tilldelad en synnerligen viktig, men också mycket känslig, uppgift. Gardesjägarbataljonen såsom truppenhet hade ett mycket gott anseende vilket med stor sannolikhet inverkade på beslutet att tilldela dem denna uppgift.

MÄNTSÄLÄUPPRORET 1932

Lapporörelsen som låg som bakgrund för Mäntsäläupproret hade sitt starkaste fäste i finska södra Österbotten. Mången av de officerare som fanns på ledande poster i armén, var beundrare av Lapporörelsens ideologi. Andra var osäkra, och valde att stå med fötterna i båda lägren. Till de senare hörde bland annat Den Vite Generalen [Mannerheim], som dels gav sitt stöd åt Lappo, men dels stod bakom landets lagliga regering. En del av officerarna gjorde sig oanträffbara för att invänta ett avgörande i läge - så gjorde garnisonschefen i Vasa, överste Juho Heiskanen, likaså cheferna i både Uleåborg och Seinäjoki.

Per Evind Svinhufvud
Finlands president 1931-1937

Inför denna situation fick Gardesjägarbataljonens kommendör Uno Fagernäs ett personligt telefonsamtal från president Svinhufvud. "Jag beklagar att jag måste vända mig till Er och Edra svenskspråkiga soldater och i denna situation på detta sätt bringa finnar till förnuft. Det finns ett par hundra revoltörer i Jyväskylä, som gör sig beredda att resa till Mäntsälä för att stöda de upproriska där. Jag [president Svinhufvud] ger överstelöjtnanten order om att avväpna revoltörerna i Jyväskylä."

Det blev bråda stunder för GJB:s kommendör. Lappoanhängarna i Vasa försökte på allt sätt förhindra att Fagernäs med sina trupper fick nödvändiga fortskaffningsmedel. Lappoanhängarna lade beslag på både bussar och bilar. Fagernäs beställde då ett extra tåg men hotades med att man skulle spränga den nödvändiga järnvägsbron vid Munakka station [mellan Vasa och Seinäjoki].

Fagernäs lät snabbt utrusta sitt tåg som ett litet pansartåg. Två kanoner placerades i öppen vagn bakom loket. Tolv tunga maskingevär var skjutklara i öppna vagnar i slutet av tåget. Fagernäs skriver i sin dagbok från denna tid: "När vi kom till Munakka var bron kvar och inga sprängare syntes till. Då vi anlände till Seinäjoki och sökte Skyddskårschefen hade denne flytt. Då jag kom till Distriktsstaben hade vicechefen begått självmord".

Expeditionen fortsatte därefter söderut. Då tåget passerade Alavus stod den lokale Skyddskårschefen på perrongen och gjorde honnör. I Haapamäki klev Fagernäs upp på ett lokomotiv och for sedan till upprorsnästet [i Jyväskylä]. Där kapitulerade trötta och skäggiga män utan motstånd. De visste redan då och där att spelet var förlorat!

Sålunda hade österbottniska trupper under ledning av en österbottnisk officer, medverkat till att Mäntsäläupproret kvästes redan innan det ledde till någon väpnad strid. Man kan förmoda att Fagernäs anseende steg - både inför rikets ledning och för de som kände till hans viktiga uppdrag. Själv valde han att inta en låg profil. Uppgifterna om hans ovanliga uppdrag finns bevarade i de anteckningar han lämnat efter sig. Det har även funnits enstaka värnpliktiga vittnen som berättat om den märkliga tågresan. De och deras kamrater gjorde sin värnplikt i Vasa och tjänstgjorde i den enhet som Fagernäs använde som attacktrupp - men lyckligtvis inte behövde använda annat än som säkringstrupp.

Gardesjägarbataljonen upplöstes år 1934 men dessförinnan hade Fagernäs fått kommendering till Tavastehus som distriktschef för Tavastehus militärdistrikt. Nu följde några lugnare år.

Det vilar ett svårgenomträngligt mörker över Uno Fagernäs avancemang inom det militära systemet. När blev han kapten, major eller överstelöjtnant? 

Vi vet genom militärorder från Gardesjägarbataljonens stab den 30 augusti 1929 att han redan då var överstelöjtnant.

”GJB:s stab, Vasa den 30.8.1929. Dagorder N:o 61.

2. Republikens President har medelst militärorder N:o 44/27.8.29 transporterat PPP 2:s kommendör överstelöjtnant Fagernäs till kommendör för GJB".0

Källorna skriver senare: "Den 6 december 1936 förlänades överstelöjtnant Uno Fagernäs generalstabsofficers grad och vägen till de högsta befälsposterna var faktiskt öppnad härigenom." 

Verkligheten var (och är) att ingen kunde förlänas generalstabsofficers grad. En sådan existerar helt enkelt inte. Generalstabsofficeren kunde (och kan än idag) vara allt från major till trestjärnig general!

Fagernäs närmade sig dock den  absoluta militära toppen när han av överbefälhavaren Mannerheim utnämndes till överste den 4 april 1940.

Troligen skulle Fagernäs ha förblivit i det övre mellanskiktet om inte kriget hade kommit emellan. Kanske drog också familjen hem tillbaka till Österbotten. Den 28 november 1938 överfördes han på egen begäran till Skyddskårsorganisationen och utnämndes till chef för Vasa Skyddskårsdistrikt. I denna befattning kvarstod han till hösten 1939 då han, den 10 oktober 1939 av Skyddskårsorganisationens chef generallöjtnant Lauri Malmberg, förordnades till Vasa skyddskårs distrikts krigstida chef.

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv:  Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet.

Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

                                                                                                - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga. Del I

 

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del I

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

 

Det fanns inte många tecken som tydde på att en blivande general hade sett dagens ljus, då Frans Uno Fagernäs föddes den 1 mars 1894 på Fagernäs hemman i Terjärv [fi: Teerjärvi]. Fadern var född 1857 och i hans andra gifte föddes Frans Uno som en av en tolvhövdad syskonskara. 

Terjärv vid den blå droppen, drygt
100 km NNO om Vasa i Finland.
Tips: Upplösningen i kartbilden ovan är usel.
Gå till "Kartplatsen - Lantmäteriverket".
Klicka på förstoringsglaset i listen till vänster och
skriv in "Terjärv"
Länk till Kartplatsen här!

Terjärv kyrka, 20-talet.
Bilden berättar: En kyrkväg mitt i byn skapad av hästhovar
[mittensträngen] och kärrhjul. Stenig mark lämnar stenblocken
vid vägkanten. Gärdesgården vittnar om att korna går fritt
men inte skall äta av besådda ytor med korn, havre, vete eller råg.
Telefon finns naturligtvis inte men väl elektricitet

Det finns inte många vittnesmål om Frans Unos uppväxtår - ingenting om varför han sattes i skola. Synbarligen var han den av syskonskaran som var mest begåvad och helt enkelt därför sattes i skola. 

Äldsta brodern Teodor fick utbilda sig till kantor och var förmodligen den som ansågs bära de bästa förutsättningarna för detta arbetsfält. En yngre broder Matts Fridolf (eller Fride) genomgick senare en predikantkurs och blev känd för sitt enastående minne och förmåga att kunna tränga in i djupa teologiska resonemang. I våra dagar skulle han säkert, med dessa förutsättningar, ha blivit teologie doktor och professor vid något universitet.

En viss bild av Unos uppväxtår får vi genom att citera den skildring av sina uppväxtår som han skrev i tidskriften Kuriren förmodligen någon gång på 1960-talet. Vi låter honom själv beskriva det på hans oefterhärmliga sätt:

”Jag fick min fosterländska fostran som skolpilt i min beundrade hembygd. Där plockade jag blåklint i skyhöga rågåkrar och hjortron på milsvida mossor. Jag åt blodröda åkerbär på blommande dikeskanter och ljusröda smultron på svindlande backsluttningar. Jag drack sockermättat och skummande spisöl ur skopa på många tredagarsbröllop…

Vår lärare, ”Professorn”, berättade ofta om Runeberg och Topelius i olika sammanhang. Vi fick den uppfattningen att de var halvgudar som väckt Finlands folk till nationellt självmedvetande och lärt det att älska sitt fosterland. ”Professorn”  berättade också om det ryska förtrycket - ett förtryck som kraftigt upprörde de äldre. Vi hade endast en dunkel aning därom. Men nu fick vi höra hårresande skildringar av en välinformerad man som visste allt om detta...."

... Jag [Uno Fagernäs] hade tidigare läst Fänrik Ståhls sägner, men mer eller mindre mekaniskt - utan att begripa innehållet. Men när "Professorn" deklamerade "Sveaborg" färgade ställföreträdande skam mina kinder. Han deklamerade "Döbeln vid Jutas" så sensibelt att solen åter lyste över ett fritt Finland. När han långsamt läste den sista sublima strofen med stark accent såg vi tårar i hans ögon.” 

[Ur Runebergs Döbeln vid Jutas, slutet:

Förborgat är, om lyckan eller nöden
En gång skall röjas i din framtids drag;
Men hur du jublar då, men hur du klagar,
Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
Du minnas denna, minnas Döbelns dag.]

Av Fagernäs målande skildring framgår också att han var mycket musikaliskt begåvad. Synbarligen visste också hans underordnade under krigsåren om hans enorma intresse för musik för när han fyllde 50 år fick han ett piano i gåva, ett piano som hans mannar hade samlat ihop pengarna till!

Artur Hedlund

Men vem var den märklige mannen som Uno Fagernäs beskriver som "Professorn" och som kom att ha en så pass stor inverkan på hans personlighetsutveckling? Allt tyder på att det var folkskolläraren Artur Hedlund [född 1875] som avar Unos stora idol och förebild. Hedlunds gård var vid den tiden ett litet "slott" – mätt med Terjärvförhållanden. Hedlund spelade piano och verkade som körledare och samlade ungdomarna runt omkring sig. Han var bosatt i Helsingfors, men kom varje sommar till hembygden och var då aktiv bland ungdomarna. Uppenbarligen är det han som för Uno var trollkarlen vilken så eftertryckligt kom att påverka hans karaktärsutveckling under ungdomsåren.

 

SKOLGÅNG I JAKOBSTAD

Uno sattes i skola i Jakobstad. Det var få ungdomar som på den tiden fick en sådan förmån. Han beskriver själv ombytet på följande sätt:

”Jag måste övergiva min kära hembygd för att kunna fortsätta min skolgång i Jakobstads realläroverk. Där blev mina lärare förvånade över mina litterära kunskaper och även mina insikter i flora och fauna. Då berättade jag med tindrande ögon om ”trollkarlen i Terjärv” [Professorn].

Jakobstads gymnasium [f.d. Realläroverket]
byggt 1904

På läroanstalten måste jag brottas med nya läroämnen. Med finska och franska, med tyska, engelska, och ryska, med logaritmer och rotutdragning - dock inte ur min rara skolflammas mun! Som lärare i ryska hade jag en stilig gardeskapten som vunnit sina sporrar i ett ryskt elitförband. Han lärde mig så mycket av Bobrikovs [f.d. hatad Rysk generalguvernör över Finland] modersmål att jag kunde förbanna dennes minne med ryska ord! Han var också min lärare i värjfäktning. Jag blev ingen mästare på värja. Men när jag blev student var jag dock så skicklig fäktare att jag lätt kunde ha mejat ned tsarens alla hatade hejdukar! Jag kunde inte då ana att jag tre år senare skulle döda tsarens soldater på tyska östfronten, inte med värja, men med ryskt gevär på rysk mark. Jag kunde inte heller ana att jag skulle möta min överlägsne motståndare i värjfäktning på samma plats och vid samma tidpunkt.

När första världskriget bröt ut gick gardeskaptenen frivilligt i rysk tjänst för att bli befordrad. Han avancerade också i snabb takt. Men jag mötte honom inte som revoltör mot ryskt förtryck utan som kollaborator och kombattant på fel sida. Ödets ironi och komik hade reglerat våra relationer så lustigt att han låg i Jakobstadt i Lettland som överste och intendent för en rysk armékår medan jag var simpel Gruppenführer i tyskt tjänst i Kurland och vadade i Aa-flodens förpestade vatten för att få nödig frontutbildning.”

Så långt Unos berättelse från skoltiden och om hans senare sammanträffande med gardeskaptenen. Fagernäs kom att träffa honom ännu en gång - långt senare. Gardeskaptenen hade då avancerat till generalmajor i finska armén och Uno själv hade avancerat till kommendör för en gardestrupp i samma armé. De möttes på en lyxrestaurang i Helsingfors. Ödet hade åter länkat ihop de frejdiga värjfäktarna från Fagernäs skoltid.

 

STUDENT

Våren 1914 hade Frans Uno Fagernäs nått sitt första ungdomsmål, han examinerades som student vid Jakobstads Realläroverk. Några uppgifter om hans studentbetyg föreligger inte, men man torde inte göra någon större felbedömning om man antar att det samlade intrycket var gott!

I augusti 1914 utbröt första världskriget. Föga anade den unge studenten att det närmaste året skulle innebära radikala omställningar för honom… Han inskrevs i Helsingfors Universitet på hösten 1914 och han uppgav, enligt sitt militära stamkort, att han var medicine studerande. Men ett annat intresse fanns också i hans sinne, nämligen musikens. Utsikterna att slå sig på den banan var emellertid något mycket, mycket verklighetsbortvänt.

I fortsättningen skulle det emellertid inte bli vare sig läkar- eller musikstudier för under vintern 1915 hände märkliga saker...

JÄGARE

Frans Uno skulle inte hinna med mera än knappt en termins studier innan hans fosterländska intresse förde honom i kontakt med Jägarrörelsen. Vem som förde honom till dessa kontakter, eller värvade honom som medlem, är inte bekant. Kanhända var det via studentkåren eller via studiekamrater vid universitetet. Kanhända var det via kontakter med den ovan skildrade "Professorn"!  Alltnog den 25 februari 1915 inträdde han i Pfadfinderkursens 1. kompani beläget i Lockstädter Lager i Nordtyskland. Han gjorde det tillsammans med ett par hundra andra unga män, som på illegala vägar via Sverige, sökt sig till Tyskland för att få militärutbildning. 

Baktanken med denna utbildning var hos dem alla ett hopp om att en dag kunna medverka till att göra Finland till en självständig stat. Från Terjärv hade Frans Uno sällskap med åtminstone en kamrat: Ivar Bergström. I slutet av året anslöt sig två andra Terjärvbor till sällskapet: Gåsjärv-Sigfrid, och Ivar Bergströms broder Tyko.

Från tiden i Tyskland finns flera allmänna skildringar - men få som skulle belysa enskilda Jägares öden. Några snabba avancemang gjorde inte Uno Fagernäs - inte heller väckte han någon speciell uppmärksamhet.

Uno Fagernäs blev Hilfsgruppenführer i Jägarbataljonens första kompani tillika med Olof Lagus och Aarne Sihvo. Gruppenführer blev han i början av 1916. Bataljonen kommenderas ut till östfronten för att få stridserfarenhet. Där kom Fagernäs att delta i striderna bl.a. vid Misse, Rigaviken och Aa-floden. Ett tyskt järnkors av II klass talar om tapperhet i fält från den tiden. År 1917 deltog han också i den tyska krigsskolans A-kurs i Libau vilket tyder på att hågen till det militära hade fått näring under Jägartiden.

 

General Aarne Sihvo

DELTAGANDE I FINLANDS FRIHETSKRIG 1918

Då det självständiga Finlands regering i januari 1918 tvingats att flytta till Vasa ställdes den inför många problem. Den i all hast av skyddskårer och under general Mannerheims ledning hoprafsade Vita armén började sitt arbete i slutet av januari. Ganska snart blev det klart att man mer än väl behövde de unga män som i Tyskland, i Jägarbataljon 27, erhållit sin militära utbildning. Jägarna kallades därför skyndsamt hem till Finland. 

Redan den 11 februari 1918, medan de ännu befann sig på tysk mark, befordrades en del av dem till officerare i det självständiga Finlands armé. De som hade klarat sig bäst blev majorer. Uno Fagernäs hörde till den grupp som befordrades till kaptener. Det var ett raskt steg även om det inte, i sig, visade på att han var en blivande general.

Den 25 februari 1918 landsteg Jägarna i Vasa och gav det unga självständiga landet en strimma av hopp. Men det skulle dröja ytterligare nästan en månad innan Jägarnas roll i den finska armén var klar eftersom det inte utan svårigheter gick att inordna en aktiv Jägarskara i en armé som leddes av officerare vilka tidigare tjänat i den kejserliga ryska armén. Fagernäs blev i början kompanichef i 1. Jägarregementets andra bataljon, senare bataljonens kommendör [Red anm: Med kommendör avses chef för större militär avdelning, som i strid opererar som en taktisk enhet t. ex en bataljon]. Den första större drabbning han medverkade i var striderna i Lempäälä söder om Tammerfors.

Under krig kan personalbrist genom att någon i befälskedjan stupar, eller på annat sätt faller ifrån, medföra plötsliga befordringar - så blev fallet för Uno Fagernäs inför stormningen av staden Viborg på Karelska näset.

Vi har tidigare lärt att en av Fagernäs kamrater, Olof Lagus, redan medan han befann sig i Tyskland befordrats till major och kommendör för 2. bataljonen i 1. Jägarregementet. Fagernäs hade rollen som en av kompanicheferna i samma bataljon. Nu händer följande:

Olof Lagus. Död under
oklara omständigheter
den 20 april 1918

I april 1918 följde sjuksköterskan Harriet Thesleff med Jägarkapten Olof Lagus' bataljon till Heinjoki på Karelska näset. Bataljonen skulle delta i stormningen av det av De Röda ockuperade Viborg. Harriet och Olof hade något som påminde om ett förhållande. Den 20 april begav sig Harriet, Lagus och Jägarmajor Nils Gadolin, troligen något berusade, ut på en utflykt från Ristseppälä gård. Harriet och Olof satt i en hästanspänd kärra, Gadolin red. En timme efter avfärd kom häst och kärra tillbaka med en främmande kusk och den döde Lagus. Några timmar senare kom Harriet och Nils tillbaka till Ristseppälä. Lagus hade dött av ett skott i huvudet. Vad som hade hänt - vådaskott, självmord eller mord utreddes aldrig.

Angående de fortsatta strider, i vilka Uno Fagernäs deltog, finns i boken Finlands Frihetskrig del VIII, bl.a. följande skildring: 2. Jägarbataljonen [Fagernäs] inträffade den 23 april klockan 20 framför Kämärä station och gick omedelbart till anfall. Den nattliga striden varade till klockan 5 på morgonen, men fiendens motstånd kunde icke brytas, utan de röda gick till motanfall och förstärktes med ett från Säiniö-hållet kommande pansartåg. Bataljonen drabbades under striden av svåra förluster - 20 procent i döda och sårade. Först vid middagstiden den 24 april kunde stationen efter artilleribeskjutning erövrats. Redan samma kväll marscherade bataljonen 15 km till Säiniö dit den anlände vid midnatt. Efter endast några timmars vila skedde uppbrott och framryckning till Liimatta [5 km] samt gruppering för anfall mot Viborg. Följande tre nätter, den 25-26 [april] samt nätterna 27-28 och 28-29 var bataljonen insatt i främre linjen vid stormningen av Viborg. Befälets energi och framåtanda samt manskapets tapperhet och uthållighet möjliggjorde dessa prestationer.

TIDEN EFTER FRIHETSKRIGET

När Frihetskriget var till ända ställdes speciellt Jägarna inför ett val: antingen att ta stamanställning i det unga Finlands armé eller att återuppta de avbrutna studierna. Studietiden och studiemålen syntes emellertid långt borta i fjärran och de flesta Jägarna fann alternativet att ta tjänst som aktiva officerare mest lockande -  så också Uno Fagernäs. 

Jägarna skulle småningom komma att bli den ledande grupperingen inom armén. En kamp försiggick emellertid mellan Jägarna och de officerare som hade erhållit sin utbildning i Ryssland under kejsartiden. Efter hand kom det att bli Jägarna som innehade de högsta posterna, men även sinsemellan dem förekom det kamp med "armbågarna". Förmodligen var det också svårt att få platserna att räcka till. Detta senare var sannolikt orsaken till att Fagernäs först blev förordnad till en tjänst som kompanichef i den enhet som bildade Jägarbataljon 18.

En annan omständighet som tog sig uttryck i "armbågande" var språkpolitiken. Denna var påtaglig under tjugotalet och trettiotalets första hälft. För att göra karriär i armén borde man då ha ett finskspråkigt namn. Av denna anledning fanns det de som förfinskade sina namn. Ett exempel härpå är Hjalmar Strömberg som bytte efternamn till Hjalmar Siilasvuo och under detta namn skördade sina lagrar. För Uno Fagernäs var det otänkbart att överge sin identitet. Även om han i Tyskland, av praktiska skäl, hade använt sig av ett främmande släktnamn skulle det aldrig ha kommit för honom att han på grund av karriärsjuka skulle ha förfinskat sitt efternamn!  

I slutet av år 1918 flyttades Fagernäs till 1. divisionen. Där blev han kommendör för Björneborgs regementes andra bataljon. Följande år befordrades han till major och blev småningom regementets underhålls och ekonomichef. Denna vakans skötte han fram till 1921 då han åter blev kommendör för regementets 2. bataljon.

 

MILITÄRA STUDIER

Generalen av artilleriet
Vilho Nenonen

Att Uno Fagernäs var en begåvning är mångomvittnat. För att kunna avancera inom den militära hierarkin var det nödvändigt att, utöver den utbildning Jägartiden redan gett, skaffa sig vidareutbildning. En del av Jägarna skaffade sig den högre militära utbildningen utomlands. När en Krigshögskola startats i Finland blev det enklare eftersom man kunde skaffa sig nödvändiga extrakunskaper på hemmaplan. Uno Fagernäs inskrevs i Krigshögskolan år 1925. Därförinnan hade han, 1923 och 1925, genomgått två artillerikurser för general Nenonen. 1925 till 1926 var han därtill 1. divisionens stabchef och befordrades 1926 till överstelöjtnant.

Anm: General Nenonen utvecklade under Vinterkriget ett eldledningskort som märkbart kom att underlätta eldledarens arbete. Under Fortsättningskriget utvecklade han en korrigeringstabell som gjorde att man kunde avfyra hundratals, i djupled grupperade, artilleripjäser i sekvens så att alla granater slog ner i målet [i stort sett] samtidigt. Detta skulle komma att delvis möjliggöra undret vid Ihantala där sovjettrupperna, till följd av artilleribeskjutning, stupade i sådan omfattning att deras anfall måste avslutas permanent! 

1926 utnämndes Fagernäs också till kommendör [chef]  för 2. Cykelbataljonen [PPP 2]. Krigshögskolans slutbetyg erhöll han 1927 och var nu mogen att ta hand om högre befälsuppdrag. Utnämningen till generalstabsofficer kom först 1936 - men därförinnan skulle mycket hända...

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv:  Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

                                                                                                - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!