lördag 7 januari 2023

Operation Pluto

I Shanklin Chine, på Isle of
Wight, ligger några meter
av PLUTO kvar
Alla känner till Walt Disneys seriefigur Pluto - men det är inte denna Pluto som vi här skall lära känna närmare utan den navelsträng som byggdes för petroleumförsörjning av de arméer som landsteg i det naziockuperade Europa med början den 6 juni 1944. Förkortningen Pluto, eller som det en gång skrevs: Operation PLUTO uttyddes på två sätt: Pipeline Under the Ocean - eller Pipeline Underwater Transportation of Oil - båda med samma innebörd: ett tekniskt system för att utan fartyg transportera bränsle och smörjolja till de Allierades fordon (även flygplan) efter invasionen av det Europeiska fastlandet.

En modern mekaniserad armé har ett ofattbart stort behov av olika sorters drivmedel för att kunna genomföra sina operationer. Exempel på mekaniserade förbands bränsleförbrukning kan vara den tyska Tigerstridsvagnen som förbrukade 40 liter bensin för 10 km körning på väg - amerikanska Sherman M4 förbrukade 27 liter bensin per 10 km vid körning på väg och 59 liter per 10 km terrängkörning.


Amerikansk Sherman M4







Panzerkampfwagen VI, Tiger









I äldre tider, före förbränningsmotorns entré på slagfältet, var arméerna beroende av hö och havre för sina hästars behov av "drivmedel". Naturligtvis behövdes också livsmedel till soldaterna, ved till matlagning, talgdankar till lyktor samt något olja som bränsle i officerarnas oljelampor i stabstälten.

Samtliga ovanstående behov täcktes genom köp, beslag eller förskrivning från de bönder som bebodde det område som armén för tillfället befann sig i.

Det är lätt att inse att behovet av bränsle - bensin, flygbensin, diesel - var mycket stort vid världens största invasionsföretag någonsin: de Allierades invasion av Europa den 6 juni 1944 samt det fortsatta kriget fram till Tysklands villkorslösa kapitulation den 8 maj 1945.

Förstahandsbehovet täcktes med Jerrycans (se artikeln om 'the Jerrycan' här), dvs Jeepdunkar som sattes iland på utvalda invasionsstränder några timmar efter den första landstigningen.

Planerarna av Invasionen förutsatte naturligtvis att man på sikt skulle kunna drivmedelsförsörja de allt starkare Allierade förbanden genom att ta och kontrollera lämpliga hamnar för oljefartyg. 

Beräkningar visade att så mycket som 60% av truppernas försörjningsbehov uttryckt i ton skulle komma att vara drivmedel. Att i detta läge helt förlita sig på att oljehamnarna fanns tillgängliga när de som mest behövdes var inte tillfyllest. I vågskålen låg också tankfartygens och de tänkta oljedepåernas sårbarhet för tyskt flyg.  Här krävdes ett nytänkande - och detta nytänkande började redan i april 1942 då viceamiralen Lord Mountbatten ställde en fråga till sekreteraren  i Petroleum War Department Geoffrey Lloyd om möjligheten att lägga en rörledning för petroleumprodukter under Engelska Kanalen.

Med den befintliga Atlantkabeln för telegrafi som förebild skissades en lösning där Atlantkabelns kärna av koppartråd byttes mot ett hålrum där bränsleprodukter skulle kunna flöda!

Detaljstudier gav två lösningar vilka döptes efter sina upphovsmän/företag: Hais och Hamel.

Hais står för Clifford Hartley vid Anglo-Iranian-Siemens Oil Company medan Hamel står för HA Hammick (vid Iraq Petroleum Company) och Bernard J Ellis (vid Burma Oil Company).

De båda lösningarna var mycket lika men skilde sig på ett signifikant sätt: HAIS-ledningen hade ett inre rör av bly medan HAMEL använde mjukt stål för samma ändamål.


HAIS-ledningens uppbyggnad.
Innerst ett rör av bly

Båda lösningarna hade sina starka och svaga punkter. HAIS-ledningen kunde, med sitt mjuka inneslutna blyrör, rullas samman i 'fartygsstora' slingor och läggas ut från fartygets lastrum på samma sätt som Atlantkabeln. HAIS-ledningens akilleshäl var emellertid att bly var en bristvara huvudsakligen reserverad för ammunitionstillverkning.


HAMEL-ledningens uppbyggnad.
Innerst ett rör av mjukt stål

HAMEL-lösningen byggde på lättillgängligt mjukt stål - men fordrade en annan, innovativ, utläggningsteknik baserad på flytande ståltrummor av avsevärd storlek. HAMEL-ledningen kunde nämligen inte rullas ihop så snävt som HAIS-ledningen och den fick därmed inte plats inombords i ett avpassat fartyg.



Conundrum klar att fästas vid stabiliserings-
armarna för att sedan lindas med
HAMEL-ledning. Notera den hitre
Y-armen!
HAMEL-ledningens utläggningstrummor kallades "Conundrums" och på dessa  rullades ledningen upp. Trummorna mätte hela 18 meter i längd och hade en diameter om 12 meter. Vid utläggning av ledningen bogserades trumman över Engelska Kanalen av två bogserbåtar eller, alternativt, monterades den på en för ändamålet byggd pråm vilken drogs av en bogserare. Antalet tillverkade Conundrums var inalles sex stycken.


Conuntrumma med upplindad
HAMEL-ledning

Conuntrumma under
bogsering/utläggning av
HAMEL-ledningen









Omfattande tester, inkluderande utläggning på havsbotten av 40-50 km långa ledningar, ledde fram till att båda lösningarna antogs.

HAIS-ledningens slutliga blyrörsdiameter ökades från 2 till 3 tum vilket ökade överföringsvolymen per tidsenhet till drygt det dubbla. Rören fabrikstillverkades i 1200 meters längder vilka vid utläggningen fogades samman. Två större och ett mindre fartyg anpassades för utläggningen, det mindre fartyget lastade 48 km 3-tums rör medan de två större klarade 160 km 3-tums rör vardera.

HAMEL-ledningen tillverkades i 12-meters längder vilka svetsades samman till segment om 1200 meter. I en särskilt anpassad docka hölls sedan en  Conuntrumma fast av två armar och en elmotordriven kedja fick den att rotera. Ledningssegmenten rullades upp på trumman, segmenten svetsades samman, och resultatet blev en HAMEL-ledning om 140 km längd per Conuntrumma.

Testerna inkluderade också de pumpstationer som var nödvändiga för PLUTO:s funktion. En betydelsefull punkt var därvid rörledningarnas motståndskraft mot det inre vätsketrycket. Genom att upprätthålla ett tillräckligt högt ledningstryck kunde olika typer av bränsle successivt pumpas genom ledningen utan att blandas med ledningens föregående transportprodukt - en nog så viktig egenskap då ledningarna i sig rymde hundratusentals liter petroleumprodukter.

Våren 1943 valde Petroleum Warfare Department ut de två platser där pumpstationer skulle byggas. Den ena förlades till Sandown på Isle of Wight medan den andra förlades till Dungeness på Kents kust.

Karta över Engelska Kanalen. Ledningssystemet Bambi till Cherbourg kollapsade tidigt och
systemet avslutades redan den 4 oktober 1944. Den planerade mottagarstationen i
Ambleteuse kunde inte förverkligas utan stationen byggdes i Boulognes yttre hamn.

Mottagarstationerna i Frankrike valdes ut i juni 1943. Sandown skulle anslutas till den 120 km avlägsna hamnen i Cherbourg medan Dungeness skulle anslutas till hamnen i Ambleteuse, ca 30 km ssv om Calais.

För att uppnå behovskvantiteten  bensin, diesel, flygbensin och smörjoljor krävdes att de båda systemen omfattade multipla ledningar mellan respektive stationer. 

Även de båda systemen fick kodnamn tagna ur Disneys värld. Sundown-Cherbourg-systemet döptes till "Bambi" medan Dungeness-Ambleteuse-systemet döptets till "Dumbo".


En av PLUTOs bränslepumpar
i Sandown, Isle of Wight
Varje pumpstation var utrustad med 30 st dieselmotordrivna kolvpumpar samt fyra stora, elektriskt drivna, centrifugalpumpar. Vid ett ledningstryck om 10 000 kPa (=102 kg/cm2) var den teoretiskt till Frankrike överförda mängden bensin 
1 800 000 liter per dygn. De två pumpstationerna i England matades i sin tur av via ett nät av rörledningar från tre stora bränsledepåer. Detta rörledningsnät var färdigt i mars 1944.

Inför invasionen av det Europeiska fastlandet, Operation Overlord, genomfördes ett större antal vilseledande, topphemliga, åtgärder samlade under täckmanteln: Operation Fortitude. Fortitude innefattade till och med skapandet av en fiktiv armé under befäl av den beryktade amerikanske generalen George C Patton. Radiotrafik, tältförläggningar, uppblåsbara stridsvagnar och artilleripjäser från Goodyear allt för att vilseleda det tyska överkommandot om VAR invasionen skulle äga rum!

Den fundamentalt viktiga Operation PLUTO utgjorde inget undantag från Fortitude. En 15000 kvm stor falsk oljedepå byggdes vid Dover med rörledningar, lagringstankar, bryggor och luftvärnspjäser. Vindmaskiner skapade dammoln som gav intrycket av aktivitet.

Till synes enkla villor - men de innehöll
Plutos pumpar och teknik!
Under skydd av mörker och presenningar byggdes pumpstationerna upp. De gavs skepnader av villor, stugor vid havet, gamla fort, nöjesparker osv. 

Uppdragsgivarens namn, "Petroleum Warfare Department", fick inte finnas på något gods som transporterades till pumpstationernas destination. Förarna av de lastbilar som transporterade material till byggena fick sina färdinstruktioner genom att ringa från en offentlig telefonkiosk... Allt var, och skulle hållas, hemligt!

I krig blir emellertid inte alltid så förverkligat som under laboratorieliknande förhållanden - och system Bambi drabbades av flera ödesdigra olyckor vid förverkligandet.

Hamnen i Cherbourg erövrades inte från tyskarna inom planlagda D+8 dvs 8 dagar efter D-day utan först den 27 juni och hamnen kunde, till följd av svår förstörelse, inte ta emot den första petroleumsändningen per tankfartyg förrän den 25 juli. Bambi skulle ursprungligen börja byggas D+12 men man måste alltså avvakta. Under tiden försörjdes invasionstrupperna med grundgående kusttankfartyg och med oceangående tankers via s.k. Tombolalinjer - dvs slangförbindelser med fastlandet, terminerade i den lilla hamnen i Port-en-Bassin.

Den första HAIS-rörledningen lades ut på bara 10 timmar den 12 augusti 1944. Dessvärre bar det sig inte bättre än att en eskorterande jagare fastnade med sitt ena ankare i rörledningen varvid den skadades bortom reparation. Två dagar senare var det åter dags: ledningen fastnade i ett eskorterande fartygs propeller och förstördes. Den 27 augusti havererade ett försök att lägga ut en HAMEL-ledning då det visade sig att den använda Conuntrumman inte kunde bogseras och rotera på avsett sätt till följd av en massiv tillväxt av havstulpaner på den sida som legat i havet i avvaktan på ledningens utläggning. Tonvis med havstulpaner avlägsnades och allt syntes gå bra tills ledningen bröts av efter utlagda 54 km.

Till sist lyckades man, en HAIS-ledning lades ut den 22 september, anslöts till pumpstationen i Sundown och levererade 250 000 liter petroleumprodukter per dag till Cherbourg! Den 29 september var en ny framgångsdag i och med den lyckosamma utläggningen av en HAMEL-ledning. 

Men olyckan väntade för Bambi! När pumptrycket i ledningen ökades från 50 till 70 kg/cm2 den 3 oktober skadades ledningarna så svårt att fortsatt drift inte längre var möjlig.

Operation Bambi avslutades påföljande dag, den 4 oktober. Den överförda mängden bränsle uppgick då till sammanlagt 4 250 000 liter.

För system "Dumbo" skulle det dock gå bättre! Den första ledningen togs i bruk den 26 oktober och förblev i drift ända till slutet av kriget i Europa. Den ursprungligen utsedda platsen för mottagarstationen vid hamnen i Ambleteuse visade sig vara oanvändbar till följd av omfattande minering av stranden. I dess ställe byggdes mottagarstationen i Boulognes yttre hamn dit avståndet från pumpstationen i Dungeness var 43 km.

Ett av PLUTOs kontrollrum i Dungeness
I december 1944 fanns inalles 17 ledningar i drift, nio 3-tums och två 2-tums HAMEL-ledningar samt fyra 3-tums och två 2-tums HAIS-ledningar. Tillsamman levererade de 1300 ton drivmedel per dygn.

Emellertid var järnvägsnätet i Boulogne omfattande skadat av de Allierades bombningar. Det var därför svårt att få fram nödvändiga tankvagnståg för vidare transport av petroleumprodukterna ut till de stridande förbandens bränsledepåer. Av denna anledning byggdes även markbaserade rörledningar från Boulogne till Calais där järnvägsnätet erbjöd bättre rangermöjligheter för tankvagnar och lokomotiv.

Under december 1944 gjordes en utvärdering av Dumbo med syfte att eventuellt avsluta projektet. Bidragande till detta övervägande var att hamnen i Antwerpen nu befriats och öppnats för trafik och att ett oceangående tankfartyg per dag lossades där. I ljuset av att Antwerpen vid denna tid utsattes för beskjutning med såväl V1- som V2-vapnen ansågs det emellertid vara oklokt att ta in mer än en tanker åt gången i oljehamnen. Av denna anledning beslöts om fortsatt drift av Dumbo.

När striderna så småningom flyttats in på tyska mark kopplades Dumbo till ett marknät som förlängdes till Antwerpen, till Eindhoven och till sist till Emerich.

Pumpstationen i Dungeness gick för högtryck och den 15 mars 1945 överträffades det uppsatta målet: 4,5 miljoner liter (ca 3000 ton) drivmedel  per dygn. Den 3 april sattes ett nytt rekord: 4600 ton per dygn. 

Leveransnätet kom att kontinuerligt byggas ut och den sista ledningen lades ut den 24 maj 1945.

När system Pluto till sist stängdes ner, den 7 augusti 1945 hade det levererat 820 miljoner liter drivmedel d.v.s 635,5 kiloton!

Operation Pluto upplöstes formellt den 31 augusti 1945.

Efter kriget bärgades, mellan september 1946 och oktober 1949, 85 procent av Pluto-ledningarna. Härvid återvanns 22 000 ton bly (av 23 000 ton använt vid tillverkningen) samt 3 400 ton stål av använt 5600 ton.

När Pluto slutgiltigt stängdes ner togs också tillvara 340 000 liter bränsle som fanns kvar i ledningarna.

Eftermälet till Operation PLUTO har varit skiftande. Kanske sammanfattas de bäst av den politiske giganten, Englands premiärminister under Andra Världskriget, Winston Churchill i ett tal den 24 maj 1945: "En fullt ut brittisk bedrift och ett stycke amfibisk ingenjörskonst som vi mycket väl kan vara stolta över".

- Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress















onsdag 28 december 2022

Historien om Jeep-dunken, the Jerrycan


Om det funnits en enda enhet under andra världskriget som kunde beskrivits som absolut avgörande för de Allierades seger, men som praktiskt taget inte fick någon uppmärksamhet alls, skulle den enheten vara den överallt närvarande - men likafullt osynliga - the Jerrycan, eller på svenska Jeep-dunken.

Denna enkla behållare användes för transport av alla slags vätskor: från petroleumprodukter till dricksvatten. Jerrycan var den kritiska länken mellan de två PLUTO-systemen mellan Storbritannien och Frankrike och de stridande förbanden 1944-45. Denna länk - mellan bränsledepåerna och fronttrupperna - gjorde det möjligt för fordonen att få det bränsle de behövde för att förbanden skulle kunna lösa sina stridsuppgifter.

Redan före kriget hade Hitler varit väl medveten om att bränsleförsörjningen till Tysklands pansardivisioner var akilleshälen i planerna på blixtkrig. Han beordrade därför utveckling av en bränslebehållare utformad för att underlätta hanteringen samt för att minimera bränsleförluster under stridsförhållanden. 


Wehrmacht-Einheitskanister 
'Krigsmaktens-enhetsbehållare'
20 l plåtdunk tillhörig SS
Påskrift: 'Bränsle 20 l'
'Brandfarligt'
Resultatet blev Wehrmacht-Einheitskanister och den tyska armén hade tiotusentals av dessa specialkonstruerade behållare till hands när anfallet på Polen började den 1 september 1939. Bränsledunken hade platta rektangulära sidor och kallpressades i två halvor som svetsades ihop. Specifikationen angav att en soldat skulle kunna bära två fulla dunkar eller fyra tomma. Den hade därför tre parallella handtag upptill. Genom förstyvningspressningar i dunkens sidor blev denna relativt okänslig för oöm hantering (även fall) och kunde därtill staplas stående och liggande. Tömningspipen skyddades från skador genom sin indragna placering.

Andra egenskaper var flytkraft i vatten tack vare den luftkammare som vid fyllning bildades överst i dunken samt eliminering av behov av tratt tack vare en kort pip. Pipen stängdes med ett lock som säkrades med en speciell - men enkel - låsanordning. En packning gjorde locket tätt och tömning var enkel och smidig tack vare ett luftrör från pipen till luftutrymmet överst i dunken. Insidan av dunken var målad vilket gjorde att den kunde användas för både bränsle och vatten. 

Variant av förstyvningspressning
på tysk bränsledunk

Under sommaren 1939 inledde en amerikansk ingenjör vid namn Paul Pleiss, vilken precis avslutat ett tillverkningsjobb i Berlin, ett äventyr värdigt en spionroman när han övertygade en tysk kollega som hade tillgång till den tyska dunken att följa med honom landvägen till Indien. Tysken ombads att berika expeditionen med tre bränsledunkar för den lilla expeditionens vattenbehov - och med tillgänglig tillverkningsspecifikation för dunkarna!

Pleiss skickade så småningom en av sina tre tyska dunkar till krigsdepartementet i Washington, men de avvisade den. Befintliga 10 gallon (ca 40 l), cylindriska behållare från första världskriget ansågs vara tillräckligt bra. Den tyska dunken skickades emellertid vidare till Camp Holabird, Maryland, där man försökte tillverka en omarbetad kopia och, inte överraskande, slutade detta i ett misslyckande.

Den Brittiska Expeditionskåren i Norge 1940 kom emellertid i kontakt med den tyska dunken och det var där, i Narvikområdet, som de gav den dess berömda engelska namn: The Jerrycan - eller som den också skrevs Jerry can. "Jerry" var engelsmännens 'smeknamn' för en eller flera tyska soldater! 

I slutet av 1940 var Pleiss i London och blev tillfrågad av brittiska officerare om han visste något om Jerrydunkens design och tillverkning. Han lät sända efter den andra av sina tre dunkar till London, där åtgärder vidtogs för att tillverka exakta kopior. Produktionen gick dock initialt mycket trögt och så sent som i den nordafrikanska kampanjen hade allierade styrkor inga andra Jerrydunkar än de som de tog från fienden.

Brittisk 'ökentankning' (bensin) av stridsfordon
från 20 l plåtdunk avsedd för fotogen... tratt
var ett måste.
Under dagarna fram till slaget vid El-Alamein skeppades bränsle till britternas bakre linjer med järnväg från havet i 200 liters stålfat som ofta nog läckte, särskilt efter att ha hanterats ovarsamt av lokala arbetare. Bränslet överfördes sedan till de ökända 20 liters "bensindunkarna" som var fyrkantiga burkar gjorda av plåt och avsedda för lampfotogen. De var illa lämpade för bensin och den varma ökensolen kom plåten att expandera, sprängas i fogarna och läcka. Ett annat problem var att det behövdes en tratt för tömning vilket - vid avsaknad av sådan - resulterade i bränsleförluster på grund av spill. Det framstod klart att något annat måste till och det enda alternativet var den tyska Jerrycan.

Omlastning av bränsle från tankbilar till Jerrycan's någonstans i Tyskland

Slutligen började britterna massproduktion av Jerrydunken och på våren 1943 hade brittiska- och samväldesstyrkor i Nordafrika tagit emot 2 miljoner brittiskt tillverkade Jerrydunkar. Eftersom britterna snart var väl förtrogna med tillverkningen av Jerrydunkarna, kom de allierade överens om att britterna skulle få uppgiften att tillverka alla dunkar som behövdes för invasionen av Europa. I november 1944 förklarade USA:s president Roosevelt att utan "The Jerrycan" hade 1944 års allierade invasion av Europa inte varit möjlig.

Vid krigsslutet 1945 fanns det omkring 21 miljoner allierade Jerrydunkar i omlopp i hela Europa.


                                                                                          - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress

lördag 1 oktober 2022

Batteri Merville, del II : Den motvillige officeren Raimund Steiner, Mervillebatteriets siste befälhavare

Detta är berättelsen om den pojke som föddes och växte upp i Österrike och som genom Anschluss 1938 blev en undersåte i det nazistiska Stortyskland under dess führer Adolf Hitler. Det är också berättelsen om en österrikisk familjs motstånd mot nazismen,  om ödesdigra följder av detta motstånd - ett motstånd i kamp mot tidens strömningar, ett motstånd som genom en önskan om att skydda familjen, leder den unge mannen fram till en officersfullmakt och till sist till att bli den siste befälhavaren över Batteri Merville. Detta är historien om Raimund Steiner!

Leutnant Steiner 23 år,
februari 1944


Raimund Steiner föddes 1921 i Innsbruck, Österike. Han växte upp i en familj bestående av fadern Ludwig, modern Rosa, systrarna Zita och Cecilia samt lillebror Ludwig. Fadern var bagare och medlem av Innsbrucks Stadskammare. Hans politiska hemvist var Kristsocialisterna, vilka som namnet antyder hyllade en  socialism på kristen värdegrund.

Den politiska villervallan i Österrike efter 1:a Världskriget skilde sig inte från den i Tyskland. Genom en fascistiskt kupp 1934 störtades den bräckliga demokratin, parlamentet upplöstes och landet styrdes diktatoriskt av presidenten och förbundskanslern. Det styrande partiet, Fosterländska Fronten, bekämpade både socialdemokrater och nationalsocialister.

Båda dessa senare partier sökte ett närmande till det nazistiska Tyskland.


Tyska och Österrikiska
gränsvakter demonterar
en gränsbom
den 12 mars 1938

Så småningom fann Hitler tiden mogen att bringa ordning i det Österrikiska problemet. Den 12 mars 1938 invaderade Tyskland Österrike utan att möta något som helst motstånd. Den 13 mars beslutade han att Österrike skulle införlivas med Tyskland och därmed utgöra grunden för Grossdeutschland (Stortyskland).









Hitler på Heldenplatz den 15 mars 1938

Den 15 mars proklamerade Hitler Österrikes anslutning till Tyskland - Anschluss - från Heldenplatz i Wien.

Som synes fanns väldigt många Wien-bor på plats! Nazistsympatierna omfattade merparten Österrikare.





Över en natt förändrades Österrike! De styrande lagarna blev plötsligt desamma som i det nazistiska Tyskland, judarna blev andraklassindivider som det var önskvärt att utesluta från allehanda organisationer och det var inte längre tillåtet att framföra andra åsikter än de nazistiska. Över en natt hade också de österrikiska poliserna försetts med en hakkorsbindel att bära på vänster överarm.

En morgon någon vecka efter Anschluss, hördes märkliga ljud från trapphuset i det hus Steiner's bodde i. Dunk, dunk, dunk... och råa röster. Det var Gestapo som hämtade Innsbrucks Handelskammares ordförande, Hans Kostener. De drog honom i fötterna ner från 4:e våningen där han hade sin lägenhet. Ljudet uppstod när hans bakhuvud slog i trappstegen - hela vägen ner... De såg honom aldrig igen.

I Stadsrådet framförde Ludwig Steiner en dag, något aningslöst: "Hitler är kriminell, han kommer att störta oss in i krig!"

Den 29 september 1939 kom Gestapo och hämtade honom till förhörsrummen på 6-7 Bosenerplatz.

Han blev förhörd, hävdade sina åsikter och dömdes därför till åsiktskorrektion i Koncentrationslägret (KZ) Sachsenhausen. Därifrån fördes han till KZ Dachau utanför München. I båda lägren gällde samma stränga regler: hårt arbete, dåliga hygieniska förhållanden, usel mat och ständiga bestraffningar för struntsaker.

Några dagar efter faderns arrestering hämtades också pojkarna Raimund och Ludwig Steiner till förhör i Gestapos förhörsrum. Två pojkar 17 och 14 år gamla. De duschades med kallt vatten, de förhördes med en stark, bländande, lampa riktad mot ögonen. Under förhören uppmanades de att erkänna att föräldrarna brukade lyssna på BBC i London (vilket var förbjudet) och att de planerade anti-nazistiska aktiviteter.

Från denna dag förföljdes hela familjen av det lokala Nazistpartiets funktionärer - även barnen Steiner när de var i skolan.

Ludwig Steiner frigavs från Dachau den 20 september 1940 efter en petition från Innsbrucks Stadsråd (Kommunfullmäktige). Familjen satt och åt kvällsmat när det knackade på dörren. Raimund steg upp och öppnade. Där ute stod en darrande, gråtande, tunnsliten man i för stor kostym, insjunkna kinder och avbränt hår. Jo, avbränt! Vakter hade, strax före frigivandet, hållit honom i händer och fötter och svingat honom in och ut genom en öppen pannlucka så att det fångklippta håret svetts av.

Raimund kände så småningom igen sin far! Vid arresteringen hade denne varit en storväxt, muskulös man - nu vägde han bara 48 kg...

Ludwig Steiner avled två månader senare av de invärtes skador, det hårda arbetet och den undernäring som han under KZ-vistelsen utsatts för.

Dagen efter skolexamen, vid 18 års ålder, kallades Raimund in i RAD, Reich Arbeitits Dienst (Riksarbetstjänsten). Detta var en organisation upprättad 1934 och som 1935 blev obligatorisk för alla män mellan 18 och 25 år. Avsikten med organisationen var ursprungligen att minska arbetslösheten i Tyskland. När kriget var ett faktum omfattade RAD även kvinnor och uppgiften blev att vara en organisation till stöd för krigsansträngningarna.

RAD kan tveklöst klassas som en paramilitär organisation där samtliga bar uniform och där militär hierarki och disciplin härskade.


RAD hare egna uniformer och
befälsgrader. Huvudbonaden
kallades "Kaffebönan" av
de tjänstepliktiga - och
civilbefolkningen

För männen var RAD inledningen till den i direkt anslutning kommande 2-åriga militärtjänsten. Reich Arbeitsdienst räknade 1935 200000, och 1939 350000 individer.








Strikt militär puts! Notera att geväret ersatts
med spaden









RAD vid partidagar i Nürnberg

RAD i Nürnberg paraderande framför
Zeppelin Haupt Tribüne, paraderande
för Hitler och för de 70 000 sittande
särskilt inbjudna gästerna. "Vanligt folk"
satt på jordvallar med träbänkar
längs den fyrkantiga yta som rymde
200 000 man paraderande trupp














Steiner skriver att han hade det svårt i RAD till följd av sina politiska åsikter och därför placerades i en grupp för "återuppfostran" i den sanna nazistiska läran. I juni 1940 kallades han in i armén och placerades vid ett bergsjägarregemente i Innsbruck. 

Därifrån, i december 1940, kommenderad till Nordnorge och så småningom (1941) i strid mot Sovjetunionen. Under en räddningsoperation riktad till kamrater som hamnat i ett minfält sårades han svårt i ansiktet och ögonen av inkommande granateld. I brist på annan medicinsk hjälp fick han nöja sig med fältkirurgi men återfick så småningom synen.

Under konvalescensen besökta han sin mor och sina systrar i Innsbruck. Han fann att familjen fortfarande plågades av det lokala Partiet för sin avoga inställning till nazismen och att modern, till följd av detta, måst stänga bageriet.

En Hauptmann (kapten) från artilleriet sökte då upp den lokale Gauleitern (nazistledaren) och gav denne en rungande utskällning för att ha trakasserat familjen till en frontdekorerad soldat i Wehrmacht. Steiner fruktade för kaptenens säkerhet med anledning av intermezzot, men då ingenting hände formades tanken hos honom att möjligen kunna skydda modern och systrarna genom att acceptera erbjudandet om officersutbildning.

Efter 19 månaders fronttjänst i Ryssland återvände han till Tyskland och genomgick officersutbildning i staden Thorn. Därifrån sändes han till till Stalingrad där 6. armén under fältmarskalk Paulus gick under den 31 januari 1943. Av 90 000 tillfångatagna tyskar vid Stalingrad överlevde och återvände till Tyskland efter kriget endast 6000 man...

Steiner undkom från Stalingrad och kommenderades därefter till området alldeles norr om Krimhalvön. Där sårades han åter och sändes som konvalescent till Solbad Hall strax öster om Innsbruck.


Generalmajor
Wilhelm Richter


På juldagens morgon 1943 anmälde sig Steiner på sin nya kommenderingsort: Caen i Frankrike. Som officer anmälde han sig hos tjänsteförrättande befälhavare som var generalmajor Wilhelm Richter, chef för 716. infanteridivisionen. Richters hälsningsord var: "Ah, en bergsjägare med ihopsnörda byxor", (Zugebundene hosen, syftande på att bergsjägarna hade fältbyxans nedre avslut ihopsnörda med läderremmar), "se till att skaffa dig en anständig officersuniform och anmäl dig sedan vid Andra Batteriet i Colleville!"

Under en lång väntan vid Andra Batteriets officersmäss fann han att levnadsvillkoren i Frankrike var helt skilda från de han upplevt på Östfronten. Här var officersmässens bar dukad med allehanda starkvaror, matsalen och köket var av utmärkt, förkrigstida, klass - han var helt enkelt förundrad. På kvällen anlände hans nye närmast överordnade, Oberleutnant Ebenfeldt med kvinnligt sällskap - båda starkt berusade. Steiner gjorde ställningssteg och började sin anmälan varvid Ebenfeldt svarade: "Vänta med det där tills imorgon! Var är vår middag!"

20 maj 1944 förflyttas Steiner från Colleville till Batteri Merville eftersom dess chef, Hauptmann Wolter, just blivit dödad vid ett bombanfall mot batteriet.

I avsaknad av lämplig befälhavare med graderna Hauptmann eller Oberleutnant fick Leutnant Steiner, från 20 maj 1944, överta befälet över Batteri Merville, hans befäl kom att fortsätta till dess att batteriet övergavs den 17 augusti 1944.

Leutnant Steiner berättar: "Den 25 maj hade vi en extra svår flygräd mot Merville Batteriet. RAF använde sina tyngsta bomber. En bomb träffade Bunker1 mitt på taket. De som var i bunkern upplevde krevaden som ett våldsamt slag mot huvudet. När anfallet var över kunde vi se att bombträffen förorsakat en 40 cm djup krater i betongtaket, men detta höll!

Utanför fronten på Bunker3 fanns ett runt hål som något snett ledde ner under källarplanet på pjäsbunkern. Hålet antogs ha uppstått där en oexploderad flygbomb trängt ner. En pionjärgrupp tillkallades för att ta hand om bomben men deras arbete nödgades avbrytas då invasionen kom. I en lågt senare, fredstida, intervju säger Steiner att han förmodar att bomben ännu ligger kvar under Bunker3!

Natten mellan 3 och 4 juni skedde ännu en kraftig bombraid mot Batteri Merville. Skadorna från denna raid drabbade främst materiel vilka av stridsmässiga skäl förvarades utomhus - det viktigaste bland dessa var kulsprutorna i sina ställningar. Några skadades, några kunde repareras på plats med delar från skadade kulsprutor.

När markanfallet mot Batteri Merville började på natten den 6 juni fanns två kulsprutor eldberedda. Övriga tillgängliga vapen bestod av underofficerarnas kulsprutepistoler och pjässervicernas Mausergevär m/96. Det totala antalet soldater uppgick till ca 150 man.

Batteriplatsen i sig skyddades i sin perimeter av taggtrådshinder, minfält och ett aldrig riktigt färdigt stridsvagnsdike.

På förnatten den 6 juni låg Löjtnant Steiner och sov på sin O-plats (observationsplats) i strandlinjen strax väster om Franceville. För den artilleristiskt obevandrade kan här inskjutas att chefen för ett artillerikompani (i Sverige en kapten) aldrig befinner sig vid det skjutande batteriet utan framme hos sin e-trupp (som på begäran leder elden efter infanteriets önskemål) eller i den aktuelle infanterichefens stab. På batteriet härskar Batterichefen, i Sverige vanligen en fänrik.

Steiner väcktes kl 00:15 av sin adjutant (och batterichef) Hauptwachsmeister Buskotte som meddelade att batteriet låg under attack. Buskotte sa att ett glidlastflygplan landat inom batteriets perimeter.

Steiner i sin tur ringde sin chef, General Richter, som syrligt avfärdade händelsen med: "Om ett lastflygplan kraschlandar - inbilla Er inte att det innebär att Invasionen börjat!" Steiner loggade detta samtal till 00:26

Han gick ut ur O-platsbunkern och fick en osannolik upplevelse: "Jag såg stora mängder bombplan och transportflygplan. De flög så lågt att jag kunde se avgasflammorna från deras glödheta avgasrör! Jag såg fallskärmshoppare, jag såg väldiga glidflygplan" berättar Steiner.



Hauptwachtmeister
Hans Buskotte

Ett av glidflygplanen kraschlandade oavsiktligt alldeles bakom pjäsbunker 4. Steiner och hans adjutant - tillika Batterichef, Haupwachmeister Buskotte, ansåg båda att batteriet låg under attack. Steiner telefonerade något senare Buskotte och beordrade honom att samla den personal som inte hade sin förläggning i pjäsbunkrarna att samlas i Kommandobunkern (jfr bilder nedan). Därefter ringde han den närliggande 711. Divisionen och begärde att Batteri Merville skulle läggas under beskjutning av eget artilleri. Han gav koordinaterna för detta och även koordinaterna för Orne-kanalens slussportar. Avsikten var att på detta sätt slå ut Mervillebatteriets angripare samt förhindra att angriparen, via floden Orne, skulle kunna föra upp materiel och trupp till Caens kajer.

Buskotte ringde nu åter och berättade att angriparen med hjälp av eldkastare försökte driva ut de soldater som var samlade i Kommandobunkern.

Steiner förnyade sin kontakt med 711. Divisionens artilleri och anhöll om att det skulle koncentrera sin eldgivning mot Batteri Merville. Under den första fasen hade de även avgivit eld mot Orne-kanalens slussar i avsikt att förstöra dessa. Detta hade också delvis lyckats. Steiner begav sig sedan mot sitt eget batteri. Färden gick via Franceville där våldsamma strider mellan tyska markbundna och brittiska luftburna förband pågick.

Överstelöjtnant Otway

Under tiden hade chefen för 
9. Parachute Battalion, överstelöjtnant Otway (jfr också Batteri Merville, del I) samlat sitt förband, nu bara 150 man i stället för de 600 man som fällts över Frankrike för anfallet på Batteri Merville.

Otway anföll batteriet från sydsydost enligt nedanstående skiss. Två anfallstäter sprängde med Bangaloretorpeder (ihopskruvade långa rörladdningar) öppningar i taggtrådshinder och minfält. 



Förberedelse till sprängning av taggtrådshinder med Bangaloretorped.
De meterlånga rörsprängladdningarna skruvas samman till
önskad (hanterbar) längd och bringas att detonera med en enda sprängkapsel
anbringad i den ände av de ihopskruvade rören som är längst bort från fienden


De två anfallstäterna delade sig sedan i fyra grupper som anföll var sin pjäsbunker. En tredje anfallstät anföll huvudinfarten till Batteri Merville.


De svarta pilarna visar den Brittiska anfallsriktningen och
uppbrytningen på fyra täter inom batteriet


Sidney Capon
5 juni 1944
Menige Sidney Capon från 12. plutonen, C kompaniet, 9. Bataljonen i Brittiska Fallskärmsregementet berättar: "På natten den 5 juni 1944, omkring kl 23:10  steg vi, 32 man, ombord på vår RAF Dakota (C-47) med uppdraget att anfalla Batteri Mervilles 1:a pjäsbunker. Alla undrade vi över vad som väntade oss. När vi kom in över Frankrike kom den tyska luftvärnselden mot oss. Flygplanet krängde hit och dit i tryckvågorna från explosionerna. Innan vi visste ordet av tändes först den röda (alert) och sedan den gröna lampan vilken betyder Hoppa! Jag tumlade ut i mörkret som en säck kol. Landningen blev dock perfekt och jag fann vår återsamlingsplats ganska snart.

Styrkan var dock endast 150 man av de planerade 600... Vi väntade nu på den tunga materielen som skulle anlända med tre Horsa-glidplan.


Airspeed Horsa under bogsering

Den första glidaren svepte förbi och landade någonstans... Det andra träffades av kulspruteeld från batteriet och kraschade bakom oss - det tredje syntes aldrig till.







I stället för en plutonattack med 32 man var vi i vår grupp bara sju! När överstelöjtnant Otway gav signal avancerade vi i zigzack genom kulspruteelden. Lieutnant Jefferson föll omgående men fyra av oss nådde målet. Vi kastade in handgranater i bunkern och ganska snart kom pjässervicen ut ropande "Ruskies, Ruskies Ruskies" (Vi är ryssar)!

Vi besköts av en kort, blond, tysk med kulspruta. När han såg de tillfångatagna som vi hade framför oss upphörde han med eldgivningen och gav sig fången.

Sergeant Eric Bedford anslöt sig till oss efter att vi intagit bunkern och undersökte möjligheten att förstöra artilleripjäsen.

Därefter reorganiserade vi oss och noterade att vi bara var 80 stridsdugliga kvar.

(75 enligt övlt Otway, red anm)

Vi drog vidare till byn Le Plain (andrahandsmålet, red anm) där vi snart nog fastnade i eldstrid med tyskarna.

Sent på natten kom Brittiska kommandosoldater som landstigit på Sword Beach och röjde byn."

Som vi vet från den föregående artikeln, Batteri Merville, del I, återtog tyskarna Mervillebatteriet så snart engelsmännen gått vidare till Le Plain. Steiners batteri besköt med sina pjäser invasionsområdet på SWORD fram till den 17 augusti då Batteri Merville övergavs.

Uppgifterna i källmaterialet divergerar beträffande artilleripjäsernas öde vid Otway's attack. Enligt brittiska källor skulle två av pjäserna hade förstörts vid striden - enligt tyska källor inga! Eftersom supporten med materiel (bl a sprängämnen) från glidflygplanen uteblev förmådde man sannolikt inte förstöra någon pjäs. Noteras skall också att batteriet stundtals låg under tung tysk eld. Inget är annars enklare än att förstöra en artilleripjäs - och detta utan externa sprängmedel! Ladda helt enkelt pjäsen med en granat, ladda med största krutladdning, fyll eldröret med sand och grus och avfyra från väl skyddad plats! 100% förstörelse av eldrör och vagga garanteras! (jfr FältarbI Sprängnings och Förstörelsearbeten)

Major Allen Parry

Vid en intervju 1987 om händelserna vid Batteri Merville fick dåvarande befälhavaren för A-kompaniet i 9. Fallskärmsjägarbataljonen, major Allen Parry, frågan om man lyckats förstöra någon av Mervillbatteriets pjäser. Parry svarde att situationen var kaotisk, att han själv sårats två gånger av granatskärvor men fortsatt sitt arbete som chef, att man hastigt fick avbryta och dra sig tillbaka då assisterande adjutanten meddelade att lätta kryssaren HMS Arethusa skulle lägga Mervillbatteriet under eld inom 4 minuter.

Då Parry fick höra att såväl Leutenant Steiner som Haupwachtmeister Buskotte hävdade att alla fyra pjäserna förblev oskadda svarade han enkelt: "If they say that, then I must accept what they say." (Om de säger så så måste jag acceptera vad de säger.)

Batteri Merville utsättes under morgonen och dagen den 6 juni för tre attacker i syfte att tysta batteriet. Ingen av dessa attacker var dock lyckosamma - men avsevärt kostsamma beträffande stupade och sårade.

Mellan den 6 juni och fram till den 12 augusti 1944 utgjorde Batteri Merville en viktig artilleriställning och bekämpade med störande eld framgångsrikt de Allierades landstigningsoperationer inom Sword-avsnittet.


General Josef Reichert

Batteriet, som ingick i den tyska 711. Divisionen under befäl av general Reichert, fick den 12 augusti order om uppbrott.

Leutnant Steiner berättar: "Vi fick nya friska hästar (artilleriet var hästdraget) från 711. Divisionen och klockan två på natten den 17 augusti, under hällande regn, lämnade vi artilleriställningen Batteri Merville. Vi arrangerade inte några försåtmineringar men sprängde bunkrarnas ventilationssystem med handgranater innan vi drog bort."



Steiner fortsätter: "Vi insåg att kriget närmade sig sitt slut och jag delade därför upp batteriet i tre delar - envar med syftet att på sikt nå hemtrakterna. Jag ledde den södra gruppen, Buskotte den norra - och jag har faktiskt glömt vem som ansvarade för center-gruppen. I trakten av Ypres, då vi ännu höll samman, stötte vi på ett tyskt förband under namnet Pariser Wachtbatallion - en samling officerare som aldrig hört ett skott avlossas annat än på skjutbanan. Deras chef, en överste, beordrade mig att gå i ställning med batteriet vid fronten i Ypres och skjuta på den första fientliga stridsvagn som uppenbarade sig. Jag förklarade att detta var vansinne varpå han drog sin pistol och hotade skjuta mig på stället om jag vägrade att lyda order! Jag gav Buskotte order att fortsätta vidare nordost med tre pjäser och gick själv i ställning med den fjärde. Vi ställde in pjäsen i ett garage med jalusiport och drog ner denna i avvaktan på strid.

När vi hörde en stridsvagn utanför avfyrade vi sex granater på kort avstånd och flydde därefter innan de hann öppna eld med sina kulsprutor.

Wachtmeister Rauch och jag befann oss nu på flykt på Ypres gator - gator fyllda av framryckande brittiska trupper och stridsvagnar. Vi hoppade över en mur och fann oss stå öga mot öga med en brittisk stridsvagn. Vagnchefen stod öppet i tornet och Rauch sköt mot honom. Vagnen kraschade mot ett hus och vi flydde. Tillsammans med andra gömde vi oss i en källare och insåg att spelet nu var slut.

Vi gav upp och överlämnade oss till ett Polskt förband som sedan lämnade oss till Kanadensiska trupper. Det var den 6 september 1944 och kriget var över för min och mina kamraters del." 

Nu väntade krigsfångenskap och en dag anlände ett för Leutnant Steiner oväntat brev. Under återtåget från Mervill-Francevill hade General Reichert rekommenderat Leutnant Steiner för befordran till graden Oberleutnant. 

Steiner berättar: "Olyckligtvis kontrollerades alla befordringar ännu i detta stadium av kriget av Berlin. Eftersom jag och min familj ansågs anti-nazistisk blockerades min befordran. Emellertid beslutades myndigheterna att jag, i händelse av att jag stupade i strid, skulle befordras postumt. På något sätt hade jag rapporterats stupad vid Ypres och blev sålunda befordrad till Oberleutnant - fast jag faktiskt var vid liv!"

Här slutar berättelsen om den ofrivillige soldaten i Tredje Rikets Wehrmach, soldaten som på egna grunder blev officer och den som förde Batteri Merville i strid från morgonen den 6 juni 1944 fram till dess tillbakadragande på morgonen den 17 augusti samma år. Han var därefter dess chef fram till batteriets totala upplösning den 6 september 1944.

Redaktören har besökt Batteri Merville som idag är ett museum - ett museum som inte liknar andra, ett museum som genom ljud och ljusföreställningen i Pjäsbunker 1 ger en fysiskt omskakande upplevelse av simulerad strid sådan den måste ha upplevts av de soldater som verkade i batteriets fyra artilleribunkrar. Om Du har vägarna förbi Merville-Francville är museet ett måste!

Till sist några blockritningar över bunkrarna i Batteri Merville, inklusive Leutnant Steiners två O-platser (Observationsplatser) vid Atlantkusten. Steiners favorit var OP 2a där han i bunkerns s.k. Tobruk-värn (nere till höger på blockritningen) hade fri sikt i alla väderstreck!












                                                                                           - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.